Aftonbladet – 26 november 1849, sida 2

skap eller ömhet, dessa känslor äro alltför vanliga, jag gaf er en kärlek utan like; och fastän alla män af egenkärlek inbilla sig, att deras bjertas passion öfve:går alla andras i verlden, känner jag, med hela kraften af en allsmägtig tro, att jag har rätt framför alla. Jag har medfört denna kärlek igenom hela Italien; öfverallt, madame, der det finns en blomma, ett träd, en kulle, en vattendroppe, en solstråle, har jag lemnat en tanke af denna kärlek. Och om alla dessa skapelsens verk i chorus upprepade mina förtroenden, skulle kanhända den hymn de sjöngo, vara värdig er. Nåväl, jag har trott mig böra släcka denna eld. För att uppnå detta mål har jag ansträngt alla min själs krafter; de äro uttömda genom denna fruktlösa möda! Min kärlek, detta gift som dödar eller som lifvar, har spridt sig till hvarje bloddroppe i mina ådror. För att utsläcka den, måste mitt blod förnyas. Se nu om tanken på en förolämpning mot er kunnat uppstå hos migl ,Hvad var eljest er mening, min herre, om ej att förolämpa mig? Jag har mig ovetande varit underkufvad af det eggande intrycket af ett förfärligt minne. Jag Lar haft orätt, ty jag har ingen rätt öfver er. Grefvinnan Hortensia är ej min hustru, ej min älskarinna. Hon är ffti i sina handlingar, jag erkänner det. Ni förvånar mig utomordentligt min herre, och ni rättfärdigar er genom nya förolämpningar, denna gång åtminstone riktade med största kallblodighet och med konst förklädda. Låt höra, jag vill väl ingå i förklaring med er; min värdighet ålägger mig annat, jag vet det, men man förbiser stundom dylikt. Inga omvägar, min herre; tala som om ni vore ensam, lägg er töckniga tanke i öppna d:gen... O! skona mig för dessa blickar uch dessa suckar, ännu mera uppretande än alla anklagelser. Talay.