om den verkan han skulle frambringa på henne vid denna plötsliga uppenbarelse. Den unga qvinnan gjorde en rörelse af öfverraskning, hastig som den tanke, hvilken förorsakade den. Ett lugnt leende och en vänlig åtbörd helsade grefven, och hon tog några steg emot honom med en djerf lätthet, som ej tillkännagaf någon rörelse. En lätt skarlakansfärg brann på hennes kind, utan tvifvel ett tecken till bönens brinnande ifver. Dessutom var de Mersanes ej nog kallblodig, för att märka grefvinnans verkliga sinnesstämning. Han og äfven å sin sida några steg och bugade sig vördnadsfullt för henne, i det han sökte förlänga alla de små detaljer, som åtfölja en högtidlig helsning, såsom man gör då man förgäfves söker inledningen till ett samtal. Den unga qvinnan tog, då hon såg Anatoles förvirring, först till ordet. Ni gissar underbart väl gåtor, herr :refve; jag är förtjust öfver er skarpsinnighet. Denna familjära ton återgaf den unge mannen nog sinnesnärvaro för att till en början frambringa några fraser, hvilka liknade svar, såsom denna: Jag är förtjust, madime, att emottaga en sompliment af er vid vårt första möte i Fiorens.n Er noggrannhet förtjenar lika mycket beöm, herr grefve; ni svarar på edra vänners allelse med ekots hastighet. Jag ber er, skona mig, madame; er godhet förvirrar mig., vagnen ... Ursäkta mig, herr grefve, om jag visar er ett tarfligt ekipage. Jag måste inkränka mig; alla mina gods äro konfiskerade. Lyckligtvis,, tillade hon leende, har man ej i lessa gods inbegripit ädla bjertans vänskap... Ivar tog ni in i Florens, herr grefve? Här, madame.,