Aftonbladet – 26 november 1849, sida 1

Då grefve de Mersanes passerade under fällgallret, som uppbär den gyllene hjertskölden af Medicis vapen, sökte han redan den sköna grefvinnan på förstadens gator. Knappt stigen ur vagnen lopp han från hotell till hotell, rådfrågande listorna på resande, alla fulla af okända namn och toma på efterlängtade. Och likväl hörde han inom sig, att hon var här. Den starka kärleken är begåfvad med en fin instinkt, som från hvarje atom hemtar inspiration och näring, för att gissa och spana den älskade, som den söker. Man förklarar ej detta, man känner det, när man är skapad att könna det. De Mersanes genomlopp med stormsteg de vackra qvarteren Via Larga, Nötre Dame des Fleurs, kajen vid Arnos höga strand, Gamla palatsernas torg, bedjande alla fönster, alla balkonger att visa honom den dyrkade, fast förhatliga bilden. Balkongerna svarade endast med att uppvisa grupper af ysslolösa; fönsterposterna infattade endast florentinska hufvuden, lä. tjefullt lutade öfver gavan, för att uppfaånga någon förströelse. Vid aftonmessan, då svalkan inbjöd den sköna verlden till promenader till kyrkan och då bönens timma slog, inträdde de Mersanes i Santa Maria Novella, och i det han gick uppför skeppet ill höger ända till de Rucellais kapell, som sränsar till koret, knäböjde han framför de nkla bilder, som Fiesole kastat på väggarne med sin pensels hela englalika uppriktighet. Han kastade en förstulen blick in i Cimabius sapell, till hälften beslöjadt af den tjusande kymning, i hvilken sommarsolen höljer kyrorna klockan 6 om aftonen. En qvinna bad ramför den heliga och antika madonnsn af nålarkonstens skapare. Anatole skulle gissat lenna qvinnas namn under den mest bedrägiga förklädnad. Han stannade orörlig på kavellets trappa och tårar af fröjd eller smärtal: ullade från hans ögon. Ett minne af supeenl