Aftonbladet – 26 november 1849, sida 1

Detta bref omstörtade ånyo alla Anatoles ider. Han läste det och omläste det hundrade gånger; han uttalade hvarje ord för att fatta andemeningen deraf, ty det syntes honom klart att en hemlig mening var dold i dessa fraser; den måste upptäckas. Grefvinnan kunde, sade hon, ej säga honom sin tillflyktsort; men denna tvungna erinran om Cimabuis madonna, och detta tvära afslutande af ett bref, prisande den vördnadsvärda bilden i Santa-MariaNovella, var för honom en ljusstråle. Till Florens skyndar jag, sade han, i det han fullföljde sin monolog. Ja, ja, jag går till Florens, jag skall återse henne; men hvem skall ur mitt minne förjaga synen i trädgården? Huru skall hon kunna rentvå sig i mina ögon, denna qvinna för alltid vanärad för mig? ... Göringenting! Jag går. Denna qvinnas dragningskraft är så mäktig, att den tillntetgör hvarje betänklighet... Till Florens!. XV. I ARNOÖS DAL. Då ni till sjös eller till lands skyndar tiil en stad, der ni ärpar söka en vän, hvars honing ni är okunnig om, synes det er, som om den första person, som visar sig på första gata, skulle vara denne vän: han ensam befolkar staden. Ni kommer, och allt som omgilver er förenar uy att skingra denna villa. Husen, gatorna, torgen, promenaderna visa er endast fremmande ansigten, som knappast värdigas kasta en bick på er: menniskor,. som tefde innan ni ännu kom och som lika lätt skola fortsätta sitt lif utan er och utan att fråga ert namn. Ni är mindre ensam midt ; Syriens öknar än bland denna mängd. Ett slags modlöshet bemäktigar sig er själ. Ni förtviflar till och med om att träffa detta förlorade stoftkorn, som i er inbillning förut befotkade staden. i