Aftonbladet – 24 november 1849, sida 1

hämna er. Ni skulle vanära er sjelf i det n vanärade denna qvinna., Och hvad böra vi göra, grefve de Mersanes?, sade Fabiano i det han antog en tvärsäker ställning och korslade armarne på bröstet. Vi böra tiga... Dessutom är det väl ni som blifvit bedragen? Har denna qvinna genom ord eller blickar lofvat er kärlek? ... Jag vet at! så ej är, jag. Jag vet tvertom att hon en dag. i min åsyn, låtsade afvisa er närgångenhet, för att bättre dölja den hemliga intrigen som jag denna natt upptäckt. Denna qvinna har blott bedragit mig, mig ensam; och jag gifver er ej rättighet att hämnas min förolämpning, utan mitt samtycke., Fabiano böjde hufvudet till tecken af undergifvenhet. Adjö, grefve Val di Noto, fortfor Anatole vänligt. Adjö, det är tid att vi skiljas. -Denna natt har gilvit oss allt det vi begärt af henne; jag är nöjd... au revoir, vid vårt uppvaknande. . om vi sofvaln Fabiano antog en mans utseende som är tillintetgjord af förtviflan: hans hufvud och hans armar nedhängde tröstlöst. Min käre grefve, sade han, i det han låtsade hemta andan efter hvarje mening, min käre grefve, jag har kämpat en tid, med ett visst mod, såsom ni; men denna strid har uttömt mina krafter... Ja, denna qvinna har alvisat mig af hela min själ... Jag har erbjudit henne alit, hon har afslagit allt. : Men jag Har älskat... säsöm hon måste älskas då man ej känner her:c!... Två saker äro mig nu, förhatliga, denna aa och denna qvinna.. Jag måste med våld skilja mig från dem, men ... i dag... Jag vill ej se solen gå upp öfver dessa trehter! Adjö, grefve Anatole.. jag fyr till VillaBianca, och i morgon skall jag ej mera vara der. Första skepp skall föra mig under andra himlar ... Adjö, grefve Anatole, var förvissad att mitt hjerta blöder, då jag lemnar er. Det beundransvärdt bedrägliga uttryck som beledsagade dessa ord rörde de Mersanes; den unge fransmannen räckte vänligt den sicilian