ån från Iresjön, Oppåsen och Finnåkersjön; samt Schedwi-ån från en sjö af samma namn inom Westerås län. — Tvenne mindre vattendrag i norr, Djurlångens , samt Klotens, Korsslångens och Långvattnets gå omedelbart nordvest ut till Dalarne och Westerås län. — Vid Järle-ån, Lindeoch Mogen-sjöarne slutar den egentliga bergstrakten, vid Wedevågsoch Finnåkers-sjöarne den nedra skogoch kärrfyllda afsatsen, och länets nordligaste slättbyggd vidtager. I den öfra bergstrakten sänka sig dalgångarne 6 till 700 fot på 35 till 6 mil, på den nedra afsatsen ungefär 400 fot på 2 mil, på slättbyggden lika mycket på 3 till 4 mil. Det sednare omedelbart derefter: Alla de hittills nämda bergstrakterna hafva det gemensamt, att deras höjder, särdeles de norra mera ansenliga, hafva hufvudsakligen långsträckt form utefter vattendragen, och långsluttande planer åt norr, brantare afsatser åt öfriga håll; förhållandet är mestadels motsatt vid länets sydliga berg, inom det egentliga Nerike, hvilka ock antaga en mera oregelbunden skepnad, ligga mera spridda, och lemna rum för bredare dalar. Undantag göra i viss mån Kihls bergen, hvilka bilda ett slags nedersta terrass för bergslagen, och en öfvergång till landslagen. Deras östligaste, minst höga utskott, Käglan, som utgör Dylta-åns, Wäringens och Opboga-äns södra strand, är i början föga högt, men blir ansenligare vid Wäringen, och stupar brant mot denna, men mera långsluttande mot Hjelmaren; och bildar norra delen af dess basin, Glanshammars härad, eller Ringkarleby, Glanshammars, Lillkyrka, Ödeby och Götlunda socknar; ett dels skogigt och kärrigt, ofta oländigt, dels sandigt eller stenbundet, dels slätt och bördigt land, temligen likt det dermed i öster sammanhängande Rekarne i Nyköpings län. De egentliga Hihllsbergen sträcka sig i en slags båge åt sydvest till Möckelns, Letelfvens och Skagerns östra stränder, bilda Lekebergslagen, eller nordvestliga delar af Kihls, Tysslinge, Winteråsa, Hidinge, Knista, Qvisbro och Nysunds socknar. Dessa berg äro öfverbufvud en till två mil breda, vilda och oiändiga, sönpdersplittrade af oregelbundna dalgångar, sakta sluttande åt nordvest till Svartelfvens, men brant mot slätten i sydost, med smala terrasser af sammanlagdt 4 till 500 fo:s höjd och med starkt lutande vattendrag. I sydost om Möckeln utplattas de allt mera, till föga mera än 300 fots höjd, öfvereå till en dets kärrfylld, dels sandig, oftast skogig landthöjd, tills de vid Westergöthlands gräns åter uppskjuta i den högre, och ej mindre oländiga Tiweden. Töreden, hvars högsta del kallas Getryggen, och dess östliga fortsättning på andra sidan om Wettern, ylöskogen, utgörande gränsen mot Westeroch stergötland, hinna inom Nerikes län en höjd af omkring 3500 fot, med dalgångar af mera än 460 fot öfver hafvet. De bilda Nerikesslättens södra omfattning, likasom Kihlnbergen den nordvestra och Kägjan den norra. Men denna stora basin af fem mils. bredd delas åter i fyra, genom en från Tiweden utvående och i flera grenar fördeled ås. Den tager sin början i länets sydvestra hörn, går åt nordost, och delar sig vid Wiby-sjön i tvenne, en nordlig och en östlig. Den förra, nästan blott uppstickande liga skogsmoar, gör en båge mot norr, och blir först söder om Örebro af någon betydenhet, särdees åt öster vid Hjelmaren, mot hvilken den stupar brantare än mot söder. Den andra höjdsträckningen delar sig åter, vid sjön Tisaren, i tvenne armar, hvaraf den nodligare fortgår öster ut, tills denvid öfvergången till Södermanland äfven träffar Hjelmarens södra strand; den sydliga grenen går ock öster ut, och derpå sydost, tills den, inemot gränsen af Ustergötland, sammanhänger med Tylöskogens nordliga utskott. Afven dessa båda höjdsträckningar hafva i allmänhet en brant lutning mot norr, men sakta och vidsträckt mot söder. Nerike går och gäller i allmänna opinionen såsom Sveriges Pays-Bas, och detta icke blott till följe af sitt namn (Neder-rike), utan äfven sin naturbeskaffenbet, såsom ett slags slättoch lågland, relativt till bergsträckningarne på norra och södra sidorna. Hvar och en, som är mera hemmastadd i Nerikes olika orter och besökt vissa af dess trakter, kan emellertid intyga, att detta landskap, långt ifrån att öfverallt motsvara det begrepp man vanligen gör sig om ett flackt och kalt territorium, ett Pays-Bas, besitter en mängd ganska romantiska nejder. Det är egentligen kring Örebro och i synnerhet på de nakna Mosås-slätterna och vid Kumla, man tycker sig vara i ett sannskyldigt Nederland. Men huru förändra sig icke utsigterna redan i södra MHalsberg? Går man härifrån österut åt Skogaholm, möt gränsorna af Svennevad, eller vesterut mot Tisaren, och ännu mer sydvest åt Lerbäck och Hammar, så tror iman sig kommen till ett litet Schweiz. Få utsigter kunna i skönhet täfla med dem i Snaflunda, Wiby och en del af Tångeråsa. Likaså öfverraskas man af herrliga naturskönheter i flere nordligare trakter, t. ex. från Frösvidal räknadt, genom Lekebergslagen, upp mot Linde och Nora. — Dessa anmärkningar göra vi blott i förbigående. Det har icke ingått i planen för hr Th:s arbete att taga landets estetiska beskaffenheter i ögnasigte, eler derom yttra sig. Öfverhufvud höra väl ock dessa ej till geografien, geologien, stalistiken och ekonomien. Likväl kunde det icke hafva skadat ), om hr Th., som vitsordat sin noggranna lokalkännedom af dessa bygder, äfven egnat en och annan sida åt denna del af ämnet. Det andra af de begge hittills utkomna häftena afbandlar Westerås län. Planen för landbeskrifningen är här densamma som i första häftet. Först göres en allmän framställning öfver länet i det hela, så till läge, gränsor och areal, som till berg och vattendrag, luftstreck, befolkning, administrativa indelningar, förmö