Aftonbladet – 22 november 1849, sida 2

. Nejn. Nåväll Jag är beväpnad jag; grefve de Mersanes, ni ser det, det är mig lätt att döda er. Fabiano drog en dolk ur gördeln och kastade den i en bassin. Det är nu min tur, att bedja er om ursäkt, sade Anatole, Men också, hvilken man, i mitt ställe, skulle ej gifva rum åt tusende misstankar? Jag vill misstänka hellre allt än denna qvinnan. Tyst! Era trifvel skola upphöran. En förfärlig bjertklappning hämmade grefve de Mersanes andedrägt. En dörr öppnades på terrassen till huset Braschi och den ljufvaste röst åter!jöd melodiöst i trädgårdens tystnad och nattens lugn. ITIL SYNEN I TRÄDGÅRDEN. Braschiska trädgårdens gallerverk öppnades åt en all som förde till trappan. All6en var dyster; men mot sitt slut erhöll! den ett starkt ljus från de stora salsfönstren i bottenvåningen. Det var på denna ljusa punkt som den sköna polska grefvinnan syntes; och den-som blott en enda gång sett henne, skulle vid första ögonkast känt igen henne. Också behöfde grefve de Mersanes blott kasta en blick på henne för att säga för sig sjelf: Det är honl För öfrigt hvilket likgiltigt eller kärleksfullt öga skulla hafva bedragit sig derpå! Denna en ung drottnings stolta gång, detta tjusande behag som åtföljde hvarje rörelse, denna strålkrans af ädel skönhet egde blott hon; den mörkaste natt skulle man utan svårighet igenkännt henne på af hennes hvita robe; det bländande tyget förrådde henne nu. Bredvid grefvimnan syntes äfven en ung man, med den elegantaste hållning och drägt; den lifligaste glädje visade sig i hans gester, och hans ställning liknade ett fortfarande uttryck afbeundran. Hortensia utkom ur huset hållande i