Aftonbladet – 22 november 1849, sida 2

Smältande låga, Jordlifvets sol, som Lyser och bränner, Men ej förbrinner, Sångarens hjerta Fyller hon jemnt med Himmel och afgrund: Kärlek hon nämns. Kören aflägsnade sig mot palatset Mari och uppför marmorgatan till Carlo Felice. Hvilken natt, hvilken fest, hvilken förtjusning! sade de Mersanes; pkärleken är öfverallt, luften är full af dess andedrägt. Är det vift eller lycka jag inandas här? Är det lifvet! eller döden ? Fö!lj mig,, sade Fabiano tryckande hans hand. De gingo tysta på San-Ciro och stannade ej ens på tröskeln till Vianis bus, ty porten var öppen. Fabiano iakttog eller låtsade iakttaga de största försigtighetsmått för att bedraga domestikernas vaksamhet, men på morgonen hade han visat intendenten Vianis ordres, och denne öppnade, som man vet, huset och trädgården, så att man kunde förmoda det han på förhand så arrangerat att domestikerna voro frånvarande. Fabiano och Anatole inträdde derför i trädgården med lika mycken lätthet som om de varit dess ägare; de gingo genom de mörka allgerna och hukade sig ned bakom en jasminhäck bredvid gallerverket till Braschiska trädgården. Grefve Fabianon, sade Anatole med låg röst, en besynnerlig id har uppstått hos mig och jag måste meddela er den. Låt höra! sade Fabiano. Jag föreställer mig att det skulle vara er ganska lätt att mörda mig i natt om ni så villen. . Visserligen, ni har rätt; den saken skulle vara mig lätt; är ni beväpnad, grefve Anatole?