Aftonbladet – 22 november 1849, sida 2

nådde Anatoles spetsade öra: Jag ville gifva mitt lif för dig, min dyrkade engel! Et glädjerop, som utgick från den unga qvinnans hjerta besvarade detta eldiga utrop. Gruppen aflägsnade sig åter från gallerverket; grefve de Mersanes framgick ur sitt gömställe och fattade konvulsiviskt jernstängerna, såsom i alfrescomålningen af Arcagna, den fördömde vid porten till afgrunden. Oaktadt sina ögons och sin själs förvirring, var det honom lätt att förstå, i det han med blicken föjjde grefvinnan och den okände, att samtalet å båda sidor fullföljdes i samma ton. Nog! Nogl! sade han;jag samtycker att dö, men jag vill ej dö vanhedrad, på en spionpost. Och han drog Fabiano med sig bort. Han tog några steg baklänges, och såsom för att gifva sig ett dödsslag kastade han en slutlig blick på Braschiska trädgården. Den unge mannen och grefvinnan hade slannat på terrassen; de tycktes hand i hand säga hvarann ett ömt farväl, och ännu genom utbyte af ömma ord fördröja skiljsmessans grymma ögonblick. ,Kom! sade Auatote, och han utgick ur Vianis, trädgård, utan att bekymra sig om, antingen han åtföljdes af Fabiano eller ej. Fabiano gick förbi honom med hastiga steg, för att öppna dörrarne och visa vägen; och de tvenne unga männen befunno sig snart utom huset: De stannade på San-Ciro. Anatole återfick ändteligen i nattluften andedrägten, som länge fattats honom. Fabiano iakttog en dyster tystnad, såsom en vän, något flat öfver att hafva haft allt för rätt; och som beder om förlåtelse för sin seger genom den blygsamma ställningen af en besegrad. Grefve Fabiano, sade Analole tryckande hans hand, jag tackar er... Se, jag är lugn...jag har stått emot... sådana saker bota den mest förtjusta man... det första ögonblicket är svårast . .. (Forts. följer.)