Aftonbladet – 22 november 1849, sida 2

handen ett öppet bref, som hon betäckte med kyssar och sedan gömde i sin barm, med en alltför uttrycksfull darrning af lycksalighet. Derpå blickade hon till höger och venster, som om hon fruktat att hafva begått en oförsigtighet. Då hon gick in bland strålarne af den ljusflod som strömmade från fönstren och förtroligt fattade den unge mannens arm, skyndade hon, åtföljd af honom, med hastiga steg till trappan, som förde till allgen. Grefve de Mersanes gjorde en rörelsa af förtviflan och drog sig tillbaka tvenne steg bakom häcken, som om han velat säga till Fabiano: Godt! jag her sett nog; om jag stannar, dör jag. Men Fabiano återhöll honom kraftigt vid armen och hans uttrycksfulla pan:omim sade: Hvad! Ni måste se allt. 1 Klockan slog elfva i Caraquen. Den unga qvinnan talade med låg röst såsom man vid nattliga förtroliga samtal vanligen gör, men hennes åtbörder förrådde den lifligaste öfverspänning, hvilken endast kan härleda sig från hjertats eller hufvudets berusning. Den unge mannen lyssnade med uttryck af hänryckning, och de ord han i sin tur hviskade i hennes öra, emottogos med otvätydiga tecken till den häftigaste glädje De gingo och kommo sålunda från trappan till gallerverket, och hvarje gång lutade Anatole sitt öra mot det sistnämnda, för at i flygten uppfatta mnågot ord, då den vandrande gruppen skildes från den orörliga endast af en jasminhäck. Enoch annan gång var Anatole nära att göra en upp: täckt, i följd af något uttryck som undsluppit den unge okändes mun; men en susning iträden, ett buller från gatan, ett prasslande af vissna löf under de promenerandes fötter, en klagan från källan, qväfde rösten och dolde samtalets hemligheter. Slutligen midt i natten flydde ett klart vibrerande, passioneradt ord från den okändes läppar och dessa olycksfulla ljud