Fredsmötet i Exeter-IHall. (Slut från gårdagsbl.) Mr Cobden, helsad genom allmänna och upprepade bifallstecken, framställde fredsmötets andra förklaring, som inneböll en tacksamhetsbetygelse till de utländska fredsvänner, som dels voro närvarande, dels i bref erinrat om sitt bifall och sin samverkan för mötets syften. Mr Cobden yttrade derefter: Det är nu jemnt två år sedan, vill jag minnas, då detta land hotades genom ropet om anfall ifrån Frankrike (Hör, hör!) Hvar och en vet hvilket larm här förspordes dervid. Det talades redan om huru en fransk armå skulle tåga in i London på ena sidan, och huru våra hästgardister skulle tåga ut på den andra (Munterhet). Hvar och en vet att landets förnäm sta militära auktoritet instämde i detta larmrop (Hör, hör!) — huru befallning utfärdades att hålla vårt kustförsvar i ordning, att förstärka vår krigsångflotta, att fördubbla vår milis, och hålla allt i beredskap till afvisande af de fiendtliga fransmännens anfall på våra kuster (Munterhet). Nå väl: hvad gjorde fredsvännerna den tiden? Hvad mig sjelf beträffar, kan jag upplysa, att det just var detta larmrop som kallade mig ibland deras leder. Vi höllo offentliga möten och förklarade öppet att vi icke ansågo fransmännen för röfvare, hvarken till sjös eller lands; att vi voro öfvertygade det de icke tänkte något angrepp emot våra kuster. Men vi gjorde ännu mera; vi föreslogo ett vänskapsfullt besök hos detta stolta och krigiska folk (Bifall). Medan de tappra män, som satte så mycken tillit till den väpnade styrkan, höllo på att gräfva nya dockor för krigsångfartyg, läto nya sådana fartyg löpa af stapeln, och satte kustförsvaret i ordning, rustade sig fredens män till en färd öfver kanalen, för att vänskapsfullt och fridsamt räcka handen åt franska folket. Och nu få vi berätta att besöket skett, och att. den utsträckta handen fattades på det vänskapligaste (Bifall). Vi hafva i dag det nöjet att från Frankrike mottaga ett återbesök; och det är dessa gentlemen som jag nu, genom den tramställda förklaringen, får på allas våra gemensamma vägnar helsa bjertligt välkomna! (Bifall). Skådar jag nu tillbaka blott dessa två år, och dervid ihågkommer alla de oförbehållsamt och offentligt, i representantförsamlingar och i tidningar, framställda skälen att befara ett anfall ifrån Frankrike: — allt det nedsättande, misstänksamma och förolämpande prat, som då riktades emot franska folket (Hör, hör!): — erinrar jag mig huru hvar och ennedskreks, som vågade yttra blott ett tvifvel: mot! len hos detta folk lågande krigslystnaden : —Ij: tänker jag på den ton, hvari vi anföllos af: vissa tidningar, för vår tanke att massan afl ranska folket icke bestod af stråtröfvare, —) ch att detta samma folk, som påstods vara årdigt att öfverfalla sina grannar i det ögonblich ! som Ludvig Filip fölle ifrån, nu klandras af dessa: samma tidningar såsom alltför fredsamt, och derföre att det upphört att taga någon del i den ut: ändska politiken; — då frestas jag att fråga, om lessa pressens organer någonsin skola lära sig I tt blygas? (Bifallsrop). Förmå dessa två års !I exor ingenting hos dem? Tro de att engelc