Aftonbladet – 17 november 1849, sida 2

Tyst! sade gruppen, markis Viani är här. Värdinnan samtalade med en af sina vänin-) nor; hon reste sig för att värdigt emottaga markis Viani; Fabiano tog hans arm med en väns förtrolighet, och gick flera hvarf kring salongen med honom, talande om likgiltiga saker. Plötsligt anmäldes markisen och fru markisinnan dIsola-Bella. Förvandlingen var underbar, till och med Fabianos öga bedrogs. Antonius hade lemnat föga tomrum på sitt ansigte, ty det inkräktades nästan helt och hållet af glasögon, skägg och mustacher. Han bar sin drägt med en fulländad dandys lättbet. Han gick vårdslöst, med något böjdt hufvud, såsom en ung man den der studier tidigt gjort allvarlig och begrundande: den graciösa rörelse som höjde och böjde hans kropp på salongströskeln, utvisade en ädel seigneur, som redan helsat hela verldens aristokrati. Tadolina var värdig en sådan kavaljer. Hon bar en hvit robe broderad och genombruten på rosenbotten, hennes armar förlorade sig i ett dubbelt garnityr af spetsar, hennes bår prydt med lösflätor, var blandadt med crista galli, hvars skarlakansförg återspeglades på Panna och ögon och gåfvo dem en berusande glans; såsom prydnad hade hon med en beundransvärdl behagfull vårdslöshet knutit om sin hals för tio tusen riksdaler prima-donnadiamanter, oäkta juveler eller bergkristaller som låna sin glans från teatrens ljuskrona eller salongens vaxljus. Fabiano presenterade med ett oefterhärmligt allvar sina tvenne gäster för markisinnan Grimå dini, hvilken vid sin sida qvarhöll markisinn) n disola-Bella. Den föregifne mannen glekjatt examinera taflorna med en mästerlig kännaremine. Tadolina blef likaledes presenterad för mar