Aftonbladet – 17 november 1849, sida 1

vörda qvinnornas heder? Jag skulle aldrig trott detta: att se mig dygdig af nödvändighet b Då Fabiano slutat detta bref skyndade har till markis Viani. Han genomgick gallerierna och salarne med fasta steg, såsom intim vän till huset, och anmälde sig sjelf vid kabinettsdörren. Markisen var i detta ögonblick sysselsatt med en vidlyftig korrespondens om affärer rörande herr de Mersanes, hvilken franska konsuln och kapten Hamilton ganska kraftigt försvarade. God dag, markis,, sade Fabiano i det han fattade Vianis händer, är ni upptagen i afton? I afton? sade Viani tankspridd; i afton?... vänta... nej... jag är ledig i afton... käre grefve.n Gud ske lof!... Min tant, markisinnan Gesualda Grimaldini, som, i parenthes sagdt, älskar er af hela sitt hjerta, församlar denna afton några intima vänner. Vi äro glada, min tant och jag, att kunna presentera för er markisen af Uola-Bella och hans gemål... Ni måste säga ja.n Det skulle glädja er, min käre grefve ? Det skulle förtjusa mig. : Antaget., Ah! om det vore en samling af dessa ledsamma personer, som resa för att tillryggalägga Mil och räkna de markiser och prinsar, som de träffa i Italien, så skulle jag vara den förste som bad er att icke komma, men jag lofvar er att få träffa resenärer af en högre ordning. Markis de Uola-Bella är en lärd vid tjugufem år och som lefvat sin mesta tid i Rom. Han är vän till den namnkunnige Vescovadi som uppgräft alla Praxiteles och Philias afgudar. Markisinnan Ad Uola-Bella, hans wstru, är en ung parisiska om tjugu år; en ngel, ganska vacker; en blondin förgyld af olen, händer, hvita som snö, och fötter som tt barns. Jag har med nöje sett att hon dra