Aftonbladet – 15 november 1849, sida 1

Re i — ——————--—-———-———— —AASEE är ett hårdt ord. det vet jag, och det faller mig visserligen icke in att vilja straffa er för saker, för hvilka j företrädesvis är ansvarig inför eder Gud och Aterlösare, men jag tror att jag skulle handla orätt om jag icke för sanningens skull och pligten emot mina medmenniskor, meddelade eder mina samvetsgranna tankar. Jag afhåller mig ifrån allt vidare ordande om trooch samvets-schema, emedan j sannolikt kan predika bättre än jag och det derföre kan för en lekman vara nog att antyda themata. Men hvad de politiska grunderna beträffar, som föranleda detta vidt utbredda och tyvärr helgade motstånd, så vill jag i korthet vidröra hufvudpunkterna. Att detta mellantillstånd har många brister kan ingen misskänna; men det har dock uppnått ett mål, som man vanligen kallar ett godt, nemligen att göra slut på en onyttig b!odsutgjutelse. De frågor hvaromkring allt nu vänder sig, de kunna icke afgöras genom svärdet allena, emedan det icke handlar om eröfring af ett land, utan om bestämmandet af begrepp och rättigheter. Detta är endast möjligt på underhandlingens väg. Men ståthållarskapets och embetsmannaståndets i södra Slesvig hållning gär nu, utaf bekymmer att vapenstilleståndskonventionen innefattar en antydan, som man icke önskar, eller såsom det uttryckes, äro stridande mot landets heliga rättigheter, derpå ut att göra mellanregeringen omöjlig. Jag behöfver väl icke säga, att jag för min person skulle välsigna den dag, då jag blef befriad från mitt uppdreg; ty om jag uthåller i en genom hela sin komplication oerhörd ställning, så sker det just för de vidt ingripande förhållandena. Om Preussen icke hade andra afsigter, så skulle det i eget interesse göra bäst, att draga ifrån Holstein sin förmedling och sitt understöd, hvilka man med sådan motvilja tillbakavisar. Men då skulle uppstå, icke en slagtning, utan ett slagtande mellan Danskar och Slesvig-Holsteinare, i hvilket då likväl just den rätten lätt skulle ligga under, som man vill rädda. Derför kan jag icke finna någon klokhets regel deri, om Slesvig utan allt betänkande skulle vilja bryta med detta tillstånd; men jag medgifver gerna att det kan finnas förhållanden, då klokhetens reglor icke få gälla, och dessa äro i synnerhet sådana, då ett åsidosättande af pligt eller en orättvisa påyrkas. Så rigtig denna grundsatts är för den enskilte inom trons och moralens område, så är den alldeles icke användbar i de flesta fall för den enskilte medborgaren inom politikens och statsrättigheternas områden. TLåtom oss derföre se, om här finnes en tillräcklig grund. I Vapenstillestånds konventionen säges: Slesvig skall styras af en serskild kommission i konungens af Danmark namn, och benämningen hertig af Slesvig är utelemnad. Preussen har alltsedan kommissionens insättning reklamerat deremot, att det aldrig kunnat förstått eller velat något annat, och har det kommit så långt, att Danmark vill medgifva en sådan förklaring, men naturligtvis under det vilkor, att vapenstilleståndet uppfylles. I det stället företager sig Ståthållarskapet, hvarje enstaka borgmästare, amtman, pastor, att förklara krig mot vapenstillestånds-styrelsen och söker lägga oöfverstigliga hinder i vägen för den önskade saken. Ståthållarskapet förklarar sig endast vika för våldet, och vara den enda rättmiätiga öfverheten, under förbehåll af Landtherrens rättigheter. Rättmätigheten för Ståthållareskapet är åtminstone helt ung. Den makt af hyilken den fått sitt uppdrag, har under tiden blifvit outhållbar; en annan makt, som icke ville gifva Hertigdömenas rätt till pris, har fattat tyglarna och denna skulle likväl icke vara berättigad, att reglera ett med omständigheterna förenligt inlerimisticum? Att använda en rätts deduktion på förhållanden, som äro resultater af beväpnad mellankomst, är väl i sig sjelf öfverflödigt; men hvarföre insättandet af en interims-styrelse skulle under Tysklands pågående stats-ombildningar och såsom vidare resultat af kriget utesluta hvarje annat arrangement, och skulle betecknas såsom orättmätiyt, sådant kan väl blott förklaras från den godtyckliga parti-ståndpunkten. s Men nu till Hertigdömenas oupplösliga union. En historia af mera än 400 år har fördunklat detta förhållande, och slutligen har Danmarks tilltag gått ända till förklarandet af Slesvigs införlifvande med sig, hvarigenom kriget uppstått och Tyskland och Preussen uppträdt för Hertigdömenas räiugheter. Dosså skola genom fredsslutet betryggas och fasiställas. Tyskland har under tiden äfven haft en häftig utvecklingsprocess, och är ännu. dermed sysselsatt. Dervid har det kommit till de resultater, att tyska stater, som tillhöra det trängre tyska förbundet, icke böra bilda på samma gång en statsenhet med andra stater, som icke tillhöra förbundet. Denna princip år så nödvändig, att man till och med måst göra den gällande mot den äldsta tyska staten, Österrike, och naturligtvis äfven mot Slesvig-Holstein, emedan Holstein allenast, men Slesvig aldrig hört till tyska förbundet. Om nu en konung af Danmark i förra ider gifvit Hertigdömena en försäkran, att de skola vara odelade, så kan väl detta icke vara egnadt att nindra Tysklands utveckling; och lika litet kan en godtycklig tolkning afgöra, att äfven Slesvig måte tillhöra Tyskland, utan att Tyskland och Dannark blifvit ense derom, heldst utomdess England och Ryssland lika litet deri instämma, hvilka redan äro wfvundsamma på en Tysklands närmare förening. Men om nu dessa europeiska förhållanden hafva ledt ill de afslutade fredspreliminärernas grundvilkor, att Slesvigs sjelfständighet skall betryggas genom en gen statsförfattning, så fordras ett Slesvig-Holteinskt sjelfmedvetande dertill, för att betrakta len egna tydningen af deras fördrag såsom allena fgörande. Och buru presterskapet kan blanda sig leruti och deraf göra en samvetssak samt predika ippror mot öfverheten, förmår jag icke förena med nina begrepp om reiigion. : Om det nu vidare är förbehållet åt Landsförvaltingen, att sätta ur kraft de under landets krigiska esättande tillkomna lagar, som icke äro förenliga ned landets välförstådda intresse, så kan väl en skiljktighet i meningar uppstå, huruvida detta upprag utföres med vishet; men att en och hvar eniild embetsman skulle vara befogad, att efter sin ersonliga tydning om ändamålsenligheten undanraga sig åtlydnad deraf, motsäger hvarje begrepp m ordning i staten. Då äfven de andliga taga del denna uppviggling och i Guds namn uppmana derIl, såsom det nu skett, befarat jag att de göra sig yldige till svårt ansvar. Alltså, för konungen af Danmark kan presterskaala Lä? 47 ar 0