Aftonbladet – 14 november 1849, sida 2

den på min panna, fuktigheten i mitt hår, isfrossan i mina fötter — allt lät mig ana till hvilket rasande vansinne dessa förskräckliga syner fört mig. ,Hvarje dag förvärrades såret i min hjerna, och då hvarje dag min förskräckelse blef lifligare, kände jag att jag ej kunde rädda mix från vansinne annat än genom en häftig och beständig förströelse. Jag hängaf mig med ett slags glädje till nöjet att resa. Jag fasthöll mig vid dynan i en berlinare såsom den skeppsbrutne vid sin räddningsplanka. Denna beständiga retning hade gynnsamma följder för mig. Mina kriser blefvo mera sällsynta; jag hade flera dagar af förnuft, jag fick några lugna timmar om nätterna, och någon gång ett uppvaknande fullt af lugn, såsom i min lyckas dagar. Vid slutet af min sorgetid, bodde jag i Rom, och tredjedelen af Europa var mig bekant. Verlden hade frånryckt mig allt, verlden hade varit så grym mot mig, att jag ej trodde mig stå i någon förbindelse till den. Jag beslöt då att fortsätta detta lif af moralisk döfning och fysisk fatig för att erhålla min själs fullkomliga bot, föga bekymrande mig om det bittra skämtet af en verld, som dessutom alltid smädar oss på hvilken väg vi gå. En tanke i synnerhet styrkte mig i detta lif af skrymtande glädtighet: hoppet att återfinna min dotter ; jag hade behol af mina själsförmögenheters fulla bruk för att hvarje dag upptänka nya sannolikheter och sålunda uppnå detta lyckliga resultat. Ofta om natten dåjag aflägger mina balkläder, hvilkas glans förblindar alla ögon, undantagandes mina, söker jag ännu upptänka en vrå af verlden, dit jag kunde skynda för att återbegära milt barn, och j:g ler bittert inom mina tårar då jag tänker på den bestörtning, som skulle fatta denna glada verid, jag nyss lemnat, om den såge mig, efter min hycklade glädtighet, försänkt såsom Rachel och Niobe i mina oläkliga smärtor. a Nu då tiden och läkemedlet härdat ani hjerna, kan jag öfverlemna mig åt smärt vällust, utan att återfalla i min forna förv