Aftonbladet – 14 november 1849, sida 2

Bentsen emm någon sönderslitande tan ke, och hans sicilianska ögon, fästade på balkongen, tindrade såsom tvenne dystra olycksstjernor under hårets ebenholz; och när det minsta buller hördes från skogen eller uppsteg från hafvet, spetsade han sitt öra mot den misstänkta punkten, för att uppfånga någoh nattlig hemlighet, och den enkla böjningen af hans kropp visade, att den vige demonen var färdig till anfall eller flykt, allt efter ögonblickets fordran. , Denna natt, som årstiden gjorde så kort, medförde ingen annan händelse. Vid gryningen försvann grefven såsom en nattlig vision, utplånad af den första solstrålen. De Mersanes hade lånat endast föga uppmärksamhet åt händelserna utanför; han var berusad af kärlek i närheten af den dyrkade qvinnan. Hundrade gånger under denna upprörande natt hade den unga grefvinnan, sig sjelf ovetande, låtit sina lockar och sin andedrägt falla på Anatoles panna. Och den inbrytande morgonens ljufva klarhet mötte denna gång endast ett stumt knot, utgånget från ett hjerta, alltför lyckligt för att kunna välsigna dagens stjerna, som skonslöst bortdref den dunkla nattens varma drömmar. En ljusstråle förgyllde de östra bergens högsta topp, men landskapet bibehöll ännu en återglans af stjernorna, då grefve de Mersanes tog afsked af grefvinnan. Jag ocksån, sade ban, jag också är landsflyktig. Det är mig förbjudet att sätta foten linom staden. Jag går att efter långa omvägar ännu en gång begära gästfrihet på Cambrian, och der skall jag begära rättvisa af mitt lands representant .-.Och nu, madame, när får jag den lyckan att återse er? Ni förstår, herr grefve, att det är mig omöjligt att förlänga min landtsejour; jag måste återvända till Genua vid soluppgången. Ni har nu med edra egna ögon sett nog, för att veta huru mycket ni bör akta det förtal, som verlden skall fästa vid mitt namn.,: Adjö... grefve de Mersanes, det skall ej blifva svårt att erhålla rättvisa... Men jag beder er ännu en gång i himlens namn -:.. (Forts.)