Aftonbladet – 14 november 1849, sida 2

ring. Efter att ha egt det lilla mod, som fordras att dö, lyckönskade jag mig att hafva haft det stora mod, som fordras för att lefva. Hoppet bar ännu nära lifvet och hoppet är stundom ljuft som sjelfva trösten. Det är mig lätt att ljuga med ansigte och kläder för den mängd som ser mig passera. Men det finnes alltid någon i denna mängd inför hvilken man önskar synas sådan man är. Ofta, sedan man mycket blickat omkring sig, skulle man samtycka att lefva endast för en enda, och om denne gillade er, skulle andras tadel eller beröm föga röra er. Det är det som nu förklarar, herr grefve, min ställning till er. Om jag påskyndat förtroendets timma, skall :ag gifva er skäl derför. Ni skall nu ej förvånas, om jag säger er, att mina nätter ofta förflyta sömnlösa. Förra natten i dagningen såg jag midt igenom mina jalusier en man, hvars gång var full af djerfhet och beslutsamhet, på terrassen. Jag igenkände honom genast; det var den unge sicilianaren, som liknar skogens listigaste djur, om detta egde förmågan att tala; det var grefve Val di Noto. Hvad sökte denne man vid denna timma och i en dylik öken? Säkerligen var han ej sysselsatt med någon god handling, vare detta sagdt utan allt förtal. Han vandrade; seende uppåt, med viga, smidiga rörelser såsom pantern kring den värnlösa hjorden; och jag såg hans vilda ögon, som tycktes mäta balkongens höjd, lysa i skymningen. Denna uppenberel!se förskräckte mig. Ingenting oroar så själen, som medvetandet att en dålig tanke omgilver en, och att den endast väntar en passande timma, för att förvandlas i en elak gerning. Det behöfs väl mindre än detta för att förIskräcka en ensam qvinna, en fremling utan be. skydd, cch som hvar och en, stark eller svag tror sig ega rält alt förolämpa, emedan vic hennes sida ej finnes en värja till att försvar henne. Grefve Anatole reste sig lifligt och i det ha räckte den sköna enkan sin högra hand, sad ihan med Inon: