Aftonbladet – 14 november 1849, sida 1

bräde. Utmattad af dessa sublima bemödan den, var han nära att duka under då han upp nådde målet. Asynen af Villa-Braschi återupplifvade honom. En polsk domestik, nyligen anländ till Genua och hedrad med sin matmors förtroende. väntade, vandrande kring villan, redan länge grefve de Mersanes. Så snart den unge mannen utkommit från skogen bakom huset, blef han införd i ett mindre galleri, och några ögonblick derefter i en salong, der grefvinnan Hortensia väntade. Den unga damen, som såg de Mersanes inträda i en sjömanskostym, och i en otrolig förvirring, igenkände honom icke genast, eeh reste sig för att fly. Men denne uttalade några ord på fransyska, och röjde sig genom sin röst. Grefvinnan log och i det hon återtog sin plats, sade hon: Jag förstår, ni har velat förkläda er för att ej igenkännas; ni har lyckats, herr grefve.n Anatole mumlade några orediga, meningslösa ord, som betydande allt, uttryckte intet. Herr grefven, fortfor den unga damen, jag ber er ursäkta att jag kallat er hit vid en dylik timma. Ni måste funnit min inbjudning bra besynnerlig. Icke sannt? i Det är jag, madame, som bör bedja er om förlåtelse för det jag kommit så sent. Jag ville göra en lång omväg och jag gick vilsen Oh, jag förstod det nog; ursäkta er ej... Herr de Mersanes, vi äro ensamma, mina domestiker sofva och min tant är isin kammare. Likväl måste vi tala sakta. På detta berg är atmosferen så ren att ett för starkt accentueradt ord bortfördes bundra steg deromkring. Under det att grefvinnen talade, betraktade henn? den unge mannen med blickar af ett obeskrsifligt uttryck; hennes skönhet kunde fördunkla en engel; hennes toalett och hennes) hår hade denna fortjusande oordning, som anlyder en dag tillbragt i en feberaktig sj spänning; hennes hvita klädning, enkel och it, bö!jade bebagfullt ända till silkestaburetn, der tvenne gudowliga fötter hvilad 1 Madame,, sade grefven ined kons