Aftonbladet – 10 november 1849, sida 1

sanes handen med ett af dessa leenden, som gaf förklaringsglans åt hennes sköhhet. Anatole tryckte den erbjudna handen och stammade några afskedsord. q Erinra er denna trappax, sade grefvinnan. Det är en trappa till himlen, sade-grefven, i det han vände sig på tredje steget; jag beklagar den som stiger ned för den.x Jag känner en grefve som aldrig skall tiga uppför den — det är icke ni — farväl, min herre.n Ei Grefve Anatole kände sitt bjerta hoptryckas vid hvarje steg som aflägsnade. hotom från himlens grannskap och närmade honom till jorden. Anländ till slutet af denna n kobsstege, blickade han uppåt och det t honom att alla englarne inträdt i dem melska boningen och att en enda änn; vid stegens topp, gifvande honom etfafskedstecken med sina händer eller vingar. Han fortsatte sin väg mot förstaden och fästade en kärleksfull tanke på de vilda blommorna, de landtliga husen, de heliga kapellen, källrarna, som prydde gångstigen. Ett hopp, fullt af hemlig förtjusning, gaf hans själ en så liflig och så ny glädje, att den stundtals tycktes låna smärtans brand. Sedan den första blicken, bunden för alltid vid minnet af Armidas duo, hade grefve Anatole icke känt en dylik yrsel. Vid den upptäckt ban då gjorde under de melodiösa tonerna af Amor ponente nome, tviflade den unga mannen ännu på sin lycka, med detta ädlå själars så ädla misstroende. Han vågade ej tro derpå; han anklagade sig till och med att af egenkärlek hafva gifvit för mycken vigt åt en blick, som en nyckfull rörelse med hufvulet rigtat på jorden och hvilken musikens töner lifvat, utan att den derföre behöfde betyla kärlek. Men i dag kunde den minst fåänge man utan fruktan öfverlemna sig åt hela vänförelsen af ett grundadt hopp. De Mersaes hade i Villa-Braschi i en qvinnas hjerta Ivarlemnat detta ljufva intryck, som kanvända ännu icke är kärlek, men som skall lifva det. i