Aftonbladet – 9 november 1849, sida 3

mående mannen mottog och aflemnade de 450 matkena till den namngifne, under förevändning, att pengarne blifvit honom anonymt tillskickade för att öfverlemnas åt någon fattig och rättskaffens man efter eget godtfinnande, och hade han derföre beslutat att gifva dem åt N. N. Under många tacksägelser mottog denne pengarne, försäkrande att de kommo såsom en gudasänd hjelp i nödens ögonbli k. — Dagen derefter beger sig N. N. till sin vän, densamme som vunnit de 4300 mark. Han berättar huru Gud skickat honom en hjelp på ett så märkvärdigt sätt och, då han nu vore förpligtad att gifva bort tionde, så ber han honom att emottaga 13 mark, tillfogande: Jag vet du kan behöfva demp. För att icke förråda sig mottog vännen de 13 mark och lade dem sedan i en fartigbössa. — Det egendomliga vid denna sanna händelse är, att båda judarne, vid aflemnandet af sin tionde, icke trodde sig hafva gjort något utomordentligt, utan endast uppfyllt en af lagen antydd skyldighet. — EN OVÄNTAD FÖRMÖRKELSE inträdde för kort tid sedan plötsligen mellan kl. 6 å 7 e. m. i Hamburg uti alla med gaslysning försedda lokaler vid Altensteinväg, Neuenwall, Jungfernstieg, Poststrasse 0. s. v. På en gång slocknade ock samtliga gaslyktorna på gatorna i denna trakt af staden. Den totala förmörkelsen fortfor emedlertid endast få ögonblick; en för stark tryckning vid gasens plötsliga framströmmande från Grasbrook skall hafva varit orsak till ljusets försvinnande. Ehuru hastigt förmörkelsen gick öfver, föranledde den dock mänga rätt komiska scener. Vid åtskilliga postbyråer hände det, att folk, som just då framlemnade bref, blefvo stående med utsträckt hand. På Jungfernstieg tappade ett fruntimmer sin näsduk. En herre, som just då gick förbi, lutade sig artigt ned för att upptaga den. Fruntimret likaså. Men just i samma ögonblick blef det mörkt. Då herrn åter reste sig upp, slog han sitt hufvud så häftigt mot den skönas näsa, att hon började skrika. Med bestörtning ser mannen, vid ljusets återkomst, huru illa han gjort. Under tusende ursäkter följer han det blödande fruntimret hem. Man gör närmare bekantskap, ömsesidigt tycke följer och — söndagen derpå vorosde unga tu förlofvade. — KEJSARKRÖNINGEN PÅ HAYTI. Om denna lustiga händelse skrifves från Port-au-Prince, den 26 Augusti: Det lärer väcka er förundran att, midt under revolutioner som förvandla monarkier till republiker, repuliken Hayti blifvit kejsardöme. Den 23 Augusti spridde sig det ryktet att presidenten Faustin Soulouque skulle antaga kejsartiteln. Huru van man än är i detta land vid ovanliga händelser, ville man ändock till en början ej tro detta. Under de tvenne följande dagarne kringbars likväl en petition till senaten och kammaren, att de skulle uppdraga kejsarvärdigheten åt hr Soulouque. Få medborgare undertecknade den; men petition: n var uppsatt blott för formens skull, ty saken skulle i alla händelser gå för sig, kronan var redan färdig och kronjuvelerna köpta. Senaten gaf sitt samtycke den 26 om morgonen, och en deputation begaf sig till Soulouque för att tillkännagifva det. Trupperna voro uppställda i parad, och man väntade att ce skulle utropa honom till kejsare; men så skedde ej. Kejsaren och kejsarinnan begåfvo sig i procession till katholska kyrkan. Vid denna högtidlighet gafs salut från fästningen. Skådespelet skulle vara imposant, men var motsatsen. Soulouque mottog kronan ur en ministers händer och satte den, som Napoleon, sjelf på sitt hufvud — gare å qui la touche — medan kejsarinnan och prinsessan knäböjde bredvid honom. Kejsaren hade sin vanliga blå uniform, med en ofantlig stjerna på bröstet; kejsarinnan och prinsessan hade rikt broderade, af juveler blixtrande, lilasfärgade sidenklädningear. Hennes majestät hade en cypresskrans(!) på hufvudet. Efter kröningen verkställde en icke särdeles välkärd jesuit smörjelsen, hvarefter deras majestäter mottogo hyllningen. Trupperna voro uppställda på platsen framför slottet och uppgåfvo tvenne svaga lefverop för det återvändande paret. De flesta menniskor visste icke rätt hvad de skulle tänka om det sedda, och ingen var nöjd dermed, utom de som genom förändringen erhöllo titlar och värdigheter. Folket afskyr kejsarnamnet sedan den grymme Dessalines tid. Parisertidningen Charivari har häraf hemtat anledning till ätskilliga roliga teckningar. På den ena synes Soulouque, en otäck negerfigur, presidera med en lårg klatschtpiska i statsrådet, som skall redigera den nya Code Napolcon-Soulouque, och statsråderna krypa under borden, : På en annan synes kejsarinnan i mycket kort kjol, och hennes gemål säger till henne: Min bästa vän, så snart mina finanser medgifva det, skall jag köpa det tyg som fattas för att göra släpet på din robe ännu kejserligare. På en tredja mösstrar Soulouque, med Napoleonshatt på hufvudet, sitt gamla garde, hvilket icke har något enda plagg mer än simmbyxor, och dervid säger kejsaren till en bakom honom stående general med plymagerad hatt och broderad frack, men utan byxor: Till paraduniform är det der icke illa, men släpuniformen ville jag hafva något enkläre I en fjerde skizz har kejsaren förlänat, hederslegion, gröna örns orden eller hvad det är för sleg åt en förtjenstfull general, sägande dervid: Jag befaller dig att fästa denna orden i knapphålet. Men som generalen icke har någon rock och följaktligen intet knapphål, fäster han sin orden vid simmbyxorna.