Aftonbladet – 9 november 1849, sida 2

begära stöd af denne unge äd!e fransman, som tycktes blifvit räddad från sjelfmord för att sedan rädda benne. Dag efter dag blef den landsflyktigas ställning alltmer oroande. Markis Viani, som ej hade ungdomen till ursäkt för en brottslig passion, antog inför veriden ett likgiltigt utseende af vänligt beskydd; men då han befann sig ensam med grefvinnan, talade han ett häftigt språk, som ej var vänskapens, ty i hvarje mening framlyste en hotelse af den mäktige mannen, eller den förälskade inqvisitorn, som sätter ett grymt pris på sitt beskydd. Den sicilianske grefven ingal ett annat slags örskräckelse, sedan den sista scenen; han tycktes försvunnen men hans karakter gjorde detta uteblifvande ännu fruktansvärdare. Man fruktade honom såsom en af dessa orkaner, hvilka utbrista, förskräckligare efter ett långt Jugn. För grefvinnan återstod blott en utväg: flykten, och den var omöjlig. Det bref hon emottagit dagen efter balen på Cambrian förkunnade henne att alla hennes egendomar blifvit konfiskerade: och fastän hon hoppades att en dag blifva godtgjord för denna plundring, måste hon för närvarande besluta sig att lefva i markisinnan Braschis familj och afvakta händelsernas gång. — Grefvinnan Hortensia, öfverväldigad af så många sorgliga tankar, höll alltjemt grefve de Mersanes bref, och omläste långsamt de stilten. der hbjertats uppriktighet och mannens trofasthet framlyste. I detta ögonblick vågade hon ännu icke taga ett beslut stridande mot hennes värdighet; hon ville icke heller bedröfva grefve Anatole genom något steg I hvilket han kunde sc likgiltighet eller förakt. Hon gjorde allt hvad hon kunde göra utan att öfverträda tillbörlighetens gräns; hon behöll brefvet och utströdde bladen som betickt det. Bebålla brefvet, det är att svara. Grefve de Mersanes begärde dessutom ingenting mer för ögonblicket. Den unga qvinnan kastade en slutlig och öm blick på den vackra magnolian, den enda förtrogna vid denna scen, Hon bröt en af dess täcka blommor, den som Anatoles hand bortböjt för att skrifva versen, och hon satte den i sitt hår.