Aftonbladet – 9 november 1849, sida 2

Seåancerna i nationalförsamlingen hafva varit stor nande och oroliga; men ingenting af vigt har inräffat på lång tid. M:r Falloux skall resa — men r icke ännu rest. Tidningen Le Temps yttrar om portföljintrigerna ned verklig sanning följande: Hvad rör oss dessa ntriger bakom kulisserna? Så länge hrr Thiers, Montalembert, Changarnier m. fl. dolde bakom förränget låta, till risque och fara för Louis Bonaparte, le honnetta och moderata marionetterna röra sig vå republikens hvitmålade teaterställning, -så länge örblifver alltid skådespelet sorgligt, under det vi äro iknöjde för sammansättningen af truppen. Det rör ss föga om reaktionens roll spelas af en stum eller n talande person. Hvad gör väkdet till saken om iktören är litet mer eller mindre jesuit, om han är egitimist eller orleanist, om han hemtar sina inspirationer från Frohsdorf eller Claremont? — vi utvissla med hvarken mer eller mindre energi den kunglige gyckelmakarep. Spektaklet intresserar folket lika litet om det gifves till benefice åt Henry V eller en förmyndareregering. Vi skulle ock bibehålla en bestämd tystnad i afseende på alla dessa förmaks-revolutioner, om icke Frankrike fick betala omkostnaderna för uppsättningen på scenen., Förutsätt att presidenten, uttröttad af alla dessa parlamentariska intriger, hvilka hittills omgifvit den franska politiken, beslutar sig att endast afhöra na lionens önskningar, att han väljer en minister, mer sympatiserande -med folkmassan än med majoriteten i nationalförsamlinger. Förutsätt att han uppdrager åt denna minister att utgifva en serie af folklagar och förbättringar, hvilka så otåligt varit väntade ända sedan den 24 Februari. Den royalistiska majoriteten skulle sannolikt då liksom i alla afgörande ögonblick tiga och samtycka, den skulle icke våga motsätta sig en styrelse, hvilken har ett helt folk på sin sida. Måtte republikens president slutligen uppfatta detta! Bättre sent än aldrig! Propositionen om Bourbonernas återkomst till Frankrike är afslagen just af deras eget parti, och man kan numera med skäl säga att de sjelfva förskjulit sitt eget fädernesland. Då de icke som medborgare vilja beträda Frankrikes jord, må de gerna, närande sig med den falska äran af att vara tronpretendenter, lefva och dö i fremmande land. Mathilda Ebeling har för ett par veckor återkommit till Paris, i sällskap med sin lärare Garzia. Den unga sångerskan, sträfvande till fullkomlighet i sin konst, har beslutat att ytterligare under någon tid begagna sig af sin förträfflige mästares ledning. Då Garzia troligen återvänder till London följer hon honom tillbaka för att ytterligare fortsätta sina studier eller ock, i saknad af Garzia, fortsätta för Duprez eller någon annan stor mästare. Då ingen mer in Garzia och m:ll Ebeling sjelf kan bedöma hvar hon för närvarande står eller huru högt hon kan hinna i konstens verld, kan icke heller någon anmärkning komma i fråga öfver det beslut hon fattat. Då talangen sjelf icke finner sig fullmogen, har hon naturligtvis bandlat rätt då man besinnar att hon nu drager mera nytta af en lektion än af flera förut, och det vore då en förlust om hon stadnade vid halfva målet, endast af konsideration för hemresan. Hvad Stockholmsboarne nu gå miste om, ersättes dem rikeligen i framtiden. Dessutom hafva de ju den förtjenstfulla sångerska m:ll Berwald, som äfven lärer vunnit på sin konstresa,