Aftonbladet – 9 november 1849, sida 1

GREFVINNAN HORTENSIA. ) AF MERY. ÖFVERSÄTTNING FRÅN FRANSKAN. Hon sökte ännu slumpvis kring trädet, såsom för att göra någon ny upptäckt; hastigt drog hon sig tillbaka, såsom om en orm stungit henne. På den släta marken var en I ten fyrkant konstrikt bildad af gröna löf, hvilken höjde .sig så mycket öfver gräsvallen, att grefvinnan Hortensia förundrade sig öfver, att hon ej märkt den vid första ögonkastet. Ilon undersökte den en stund med största uppmärksamhet, och, så att säga, ett och ett af bladen och deras ställning, för att kunna återställa dem i samma läge, och då hon vidrörde dem med fingret, hörde hon prasslandet af ett pap: per. Fältet var öde, blicken omfattade horisonten, utan att upptäcka en meusklig varelse; rundtomkring voro träden så små, att de ej kunnat dölja ett barn. Den qvinliga nyfikenheten, ledsnaden, det omättliga behofvel af rörelse, som förtär eldiga själar, alla de feberaktiga retelser, som locka menniskan att göra en förbjuden sak, då hon är utan vi tnen, tvingade grefvinnans hand att framdraga det hemlighetsfulla bladet ur sitt gröna omslag: denna vackra och hvita hand darrade som om den hållit Psyches dolk. Det var ett bref; det låg der oförsegladt, på det att intet skulle bevisa, att det varit läst: ty löfvens oordning kunde tiliskrifvas sunnanvindens minsta fläst. Grefvinnan gissade brefskrifvarens fina afsigt och uppmuntrades endast deraf att läsa ända till slutet. Det fanns ingen adress och ingen signatar på detta bref; men det var adresseradt och signeradt från början tillslut, som man skall se. Om detta pappersblad ej träffar den väntade blicken, skall det rulla utför berget med första vårflöde. Det är ett afundsvärdt öde. Gud bar utstrött på detta ödsliga ställe en mängd tjusande ting, som lysa vid soluppgån