Aftonbladet – 9 november 1849, sida 1

Min vän utgick från sin boning, med uttrycket af en ädel tanke på sin panna, jag var med honom. Hundra tusen andra voro med oss. Larmtrummorna gingo, en spridd gevärseld underhölls på gatorna. Fanorna fladdrade på balkongerna, röken bortskymde solen, männen skreko på barrikaderna, qvinnorna uppgåfvo bifallsrop från fönstren; en skarlakansröd feberfärg hvilade på alla ansigten; stenläggningen betäcktes af blod, luften fylldes deraf, en vulkan brusade öfverallt. Jag hörde ett skrik vid min sida. Jag blickade efter min vän, han var blek och vacklande. Jag emottog honom i mina armar, han hviskade mig farväl, han dog. En schweizisk ula hade träffat honom i bjertat, framför Tuilerierha. Jag återförde hans lik till min mor. Den stackars qvinnan sårades till döds deraf; jag förlorade henne. En häftig smärta dödar såsom en kanonkula. Delta passerade den 29 Juli 1830 i Paris; en sorgedag såsom alla segerdagar! Det finnes smärtor som rinna bort med tårarne, det finnes andra som uttömma tårekällan och som derpå nära sig af leenden. Dessa sednare smärtor äro mina; jag vaktar dem såsom en skatt. Jag älskade en ung qvinna, långt före denna grymma händelse. Denna qvinna begret min vän och min mor, hon var mig kär genom sitt behag, hon blef mig helig genvin sin smärta. Jag trodde att jag aldrig skulle ega någon annan maka än henne. Men vlycksöde! Min unga fästmö, åtföljd af sin mor, reste för att söka helsan och lifvet vid Sorrento. Jag kommer också till Italien, n tredje sorg väntar mig der. Min fästmö dör. I Noapel dör man så väl som i Paris. ; Då fasade jag för mig sjelf; jag inbillade mig att jag egde elt olyckligt inflytande som skulle döda alla dem jag älskade. Jag qväfde I mitt hjerta hvarje ömmare känsla så snart den visade sig; jag dömde mig till ett isuleradt lif; jag till och med undvek att betrakta en blomma smed kärlek, af fruktan att se henne vissna för mina ögon. !