Aftonbladet – 9 november 1849, sida 1

Igen och dö om aftonen, utan att de ett ögon. blick träffats af ett menskligt öga. Jag är stolt att lägga detta obetydliga blad bland Guds strålande verk. Se här det som jag ville säga till den qvinna, som: kanhända ej skall höra mig: Jag vill att hon tror mina ord. Det tyckes mig, att uppriktigheten röjer sig såsom en solstråle; det tyckes mig, att lögnen i hvarje ord säger: jag är en lögn!; det tyckes mig, att sanningen faller på papperet med en gloria kring hvarje ord. Jag har hunnit 33 år. Det är den ålder, då menniskan borde dö. Christus har gifvit henne ett föredöme derpå. Det är den ålder, då ungdomens illusioner fly. Man har redan förlorat en slägting, en vän, en kärlek, en böjelse, en fröjd; man känner att intet återstår all vinna, mer än en fårad panna och en snöhvit lock. ,Det är den ålder då man anar, att religionen endast kan gifva lifvet ett vigtigt mål, och om tron är svag eler död, vänder man sig feberaktigt åt alla sidor, åt alla horisonter, och man finner intet, som gifver en verklig fröjd åt hjertat. Det är isynnerhet eldiga själar, som, i den tro, att allt är vackert och rent omkring dem, störta sig ut i verlden med ett blindt förtroende, och begära af henne den lofvade och väntade lyckan. Dessa störta, vid första steget, mot en bänning, såra sig dödligt och bibehålla sitt sår obotligt ända till grafven. Grekernas filosofiska poesi, som gjorde sjelfva döden till ett skämt, uppfann Euridice, den unga qvinnan, som gladt springer bland ängens höga gräs och finner en orm under sina fötter. Jag hade en här vän. fiwud hade gifvit mig honom såsom en bror, och min mor hade adopterat honom. En dag, för tre år sedan — jag har aldrig sett en vackrare dag — himlen var blå och klar; den tycktes gifva en fest åt den stackars jorden..... Hon svarade honom med en orkan. Broder dödade broder vid kanorernas dån. -Menniskornas åska förmörkadej vimel som af godhet förblef lung.