Aftonbladet – 8 november 1849, sida 1

hafva heldre härmat den romerske imperatorn och skaffat sig bajonetternas sanktion åt sin diktatoriska makt. I vår tanka hafva de der-l: med byggt på lösan sand, och wi skulle ejl: vilja gifva tio års köpeskilling för någon monarki på Europas kontinent — inberäknad alla :ationers moder,, såsom hr Montalembert j kallade påfven. Flyktingarne i Widdin. Femtusen ungrare och polackar, som i Turkiet sökte räddning vid Ungerns fall, blefvo förda till Widdin och der beskyddade. Allt hvad Rysslands och Österrikes utlemningsanspråk förmådde, i början åtminstone, var atti flyktingarne icke tillätos resa vidare; men dej behandlades annars vänligt. Snart begynte likväl turkarne, på vissa memissariers, inrådan, att förfölja de olycklige med omvändelseförsök; och man träffar. härom i Augsburger Allgemeine Zeilung en märklig artikel från tidnin gens vanliga korrespondent i Belgrad, med försäkran om uppgifternas authentiska beskaffenhet. Att det annars, mot reaktionen så skonsamma om ej gynnsamma Augsburgerbladet meddelar ett dylikt bref, talar mer än annat för innehållets sanning. Mycken varsamhet råder för öfrigt i hela brefvet, öfver den i historiskt hänseende intressanta frågan: hvarifrån kommo de der emissarierna? Något direkt svar härpå lemnar örfattaren icke; men genom vissa reflexioner har han ändå antydt det tillräckligen öppet för att kunna förstås. Vi skola låta honom sjelf tala, genom några utdrag ur brefvet. Skulle läsaren der igenom finna bekräftelse på ett förut spridt rykte, att man velat fläcka de olyckliga ung rarnes karakter inför den kristna verlden, icke blott genom skällsordet hedningar, utan genom att med afsigt förvandla dem till renegater, så är ju detta ett nytt och talande drag a! den med sin kristendom ständigt skrytande reaktionens egen karakter? Jag är — säger korrespondenten — i till fälle att åter kunna meddela er authentiska underrättelser om flyktingarne i Widdin. Mohammedanernas omvändelseförsök hafva tagit en ytterst bedröflig, ja grym vändning. De värnlöse landsflyktiga hafva hastigt förbytts från politiska stridsmän till martyrer för sin kristna tro. Man nöjer sig icke med att iord söka för dem framhålla Koranens fördelar; utan söker inskärpa det med slag och bajonettstötar. Wid lins invånare, uppradade genom emissariernas bemödanden, föro ämpa flyktingarne hvarhelst de visa sig. Vågar någon sig ut, utan att vara försedd med den turkiska mössan på hufvudet, så öfverfalles han med skymforden ghiam (otrogne!), köpeck (hund!), pezevenk (horhund!) och med stenkastning. En officerare af den ungersk-italienska legionen, som ville promenera, häktades, under förevändning att han ärnade rymma. Den honom iterförande turkiska vakten dref gyckel med honom; en af dem som talade valackiska, upp manade honom att blifva renegat, och lofvadel honom att då genast återfå friheten; och då han icke ville lyssna till detta tal slog turken honom för bröstet och ropade ghiam! När officeraren sökte värja sig mot detta våld, fickl. han slutligen ett stygn med bajonetten. En annan, som råkade bryta af sig nyckelbenet, fördes till sjukhuset; men blef icke botad på! annat vilkor, än låta inviga sin själ för kora-l: nens paradis. Klagas öfver dylikt, så svarar turkiske öfversten, likasom fästningens guvernör, Zia pa! 4 scha, blott med en axelryckning; de erinra med österländsk visdom, att man icke kan stoppa till munnen på folk, och att de trognes nit till de otrognes bästa snarare förtjenar be! röm än tadel Jag är fullt öfvertygad att den ! ädle, menniskovänlige sultanen icke vet någon-. ting om detta barbari mot menniskor, som på ; främmande jord sökt skydd och tillflykt. Ju i längre Frankrike och England dröja att tala ett kraftigt ord i denna angelägenhet, ju mera fruktansvärdt blir dessa femtusen kristnas öde. !, När engelske generalkonsuln i Bucharest er-f for att ibland flyktingarne äfven funnos engelsmän, skickade han genast en konsulatskurir till Widdin, och uppfordrade paschan allvarb samt, i sin regerings namn, att straxt låta dej på engelskt område födda flyktingarne fara sin t väg. D nna fordran efterkom paschan ögonblickligen, med öfverdrifven noggrannhet: han befallde general Guyon och öfverste Longworth!e ut genast lemna Widdin. Generalen svaradelq ut han vore glad öfver tillåtelsen att åter fål: emna fästningen; men att han ville dela sinalj, tridsoch o!ycksbröders öde, och stadna qvar, ills detta slutligen vore afgjordt. Härpå ville! r vaschan alldeles icke gå in, utan tvang de )egge engelsmännen att afresa med deras åtta västar, utan tjenarne. Zia pascha förvärfvar sig stora förtjenster fö os Ryssland; men att han handlar i sin men-.. isk älskande herrskares sinne, är att betvifla. )m än flyktingarne felat svårt i politiskt häneende, så hafva de likväl icke förbrutit sig ot sin tro, för hvars skull de nu lida. Här,l;e id gränsen utgöra de för Österrike, så väl om för Turkiet en svår börda, hvaraf blott yssland till slut kan skörda fördelar. UTRIKES. Dan wid middanmetslanm Ant asnsnsnonoo 0A a . Y MV d 16