Aftonbladet – 8 november 1849, sida 1

eROSP om Hoes lien. Folket är underdånigt, krigsbären trogen. Der tages ej ett andedrag, som borde kunna väcka hofvets misstankar och i hela Europa finnes ej en vrå, der icke bajonetterna släckt hvar gnista af liberalism. Men mönstermonarken har ändå ingen ro. Det är ej nog för Ferdinand att hafva upphäft konstitutionen och proskriberat alla som gillat den — äfven de grå. Tiberii samvetsqval och misstänksamhet plåga honom. Sedan han tillräckligt krossat och förödmjukat den lägre och medelklassen af de liberala, har ban vändt sitt inrotade hat mot adeln. Polisen har fått befallning att häkta eller förvisa nästan hvar man, som eger gods eller gammalt .Jnamn. En furste som efterspanades af polisen räddades genom ryska sändebudets bemedling! Det är ett högst märkligt förhållande, att medan 1848 års revolutionärer under sin framgång öfverallt visade aristokratien aktning och förlänade den makt, hafva 1849 års revolutionärer allmänt tagit till politik att tillintetgöra samma adel. Det är icke ensamt kungen i Neapel som följer denna Tiberii-politik, både i Neapel och på Sicilien, utan äfven påfven, Toscana, Preussen och Osterrike. Vi behöfva knappt erinra att både Siciliens och Ungerns uppresning skedde för att värna aristokratiska rättigheter och på dem grundade författningar, samt att genom dessa revolutioners kufvande hvarje möjlighet och tecken till ett sådant öfverhus, som det engelska, blifvit tillintetgjorda för hela Europa. Österrikes politik har länge gått ut på att förstöra dess adel. Metternich Iställde så till, att de galliziska godsegarne skulle I bli mördade af sina underhafvande, och Schwarazenberg och Haynau fullfölja, på dem värdigt 4sätt, hans plan, då de stycka Ungern i muLJ Ur Jr sn Yr Isamla kring sin tron den uppskriö nicipaldistrikter och öfverlemna all lokalmyndighet åt sådana af den lägre klassen, som vilja Ylligga för kejserliga regeringens fötter. Ledamöterne i Preussens ech Österrikes öfre kami rar eller senater äro, som man vet, bara till namnet representanter. Icke ett enda af de absolutistiska hofven i Europa vågar anförtro någon makt åt sitt lands adel, utan tvärtom arbeta Europas nuvarande militäriska styresmän lika hetsigt på dess utrotande, som folket gjorde Ji Frankrike 1792. Hvad handlingarnes slutliga mål beträffar, finns det inga vildare röda republikaner än kungen af Neapel och mar, skalken Haynau. Detta nämna vi för att ådagalägga huru allIdeles utan grund och fasthet den nu pågående reaktionen till despotism är. Det är klart att monarkerna skulle kunnat draga fördel af de Tbeklaghga öfverdrifterna och dårskaperna sist;llidet år, till sin makts återvinnande och befästanle. Om de militära segervinnarne hade I varit måttliga efter sin seger och konstitutionella till sina tänkesätt, om de hade värdigats zuda medelklassen och det betänksamma grå partiet samt gifvit den jordegande adeln och öfriga aristokratien den plats och det inflytande i politiken, som de genom sin ställning innehade i staten, så hade de alla konnat upprätta troner, hvilka, likt den engelska, förmått i sekler trotsa demokratien. Sicilien var både ett material och ett mönster för kungen af Neapel. Österrikiska kejsaren hade i Ungern en Ikonstitution, med hvilken ungrarne skulle hafva Ikämpat till sista man för Habsburgska huset. IDen olycklige Batthyanyi, som nyss offrades, kom till Wien för att erbjuda denna konstitution och omkom för den; men med bonom ramlade Habsburgska tronen i Ungern. Österrikarne må lägra der hur länge som helst och ryssarne må emellanåt tjudra sina hästar på Ungerns slätter — ingen kan bygga eller grundlägga någonting i det landet. Man har utsått frön till ett seklerlångt hat. Hädanefter är hela Europas öster — från Danzig till Belgrad — ett Irland, som inga försoningsåtgärder kunna tillfredsställa och ingen skräctregering krossa. Man må erinra sig att detta fullkomliga afskaff.nde af aristokratiens makt har egt rum under sednaste seklets lopp, och att oinskränkta monarker arbetat lika ifrigt derå som republikanska församlingar. Ofverallt har embetsadein tagit försteget af bördsadeln. Följden är att monarkerna och deras hof bokstafligen hafva ingen annan kass att stödja sig på, än bären. Denna är deras till en tid. Men hur länge skall detta räcka? Österrikes, Frankrikes och . Preussens armåer, slagna, trotsade och förolämpade af demokraterna under segrens första, dåraktiga saturnalier, hafva hämnats, men mer , af såradt högmod än af grundsats. I dessa stora armåer, rekryterade bland de lägre klasserna, äro soldaternes och officerarnes intressen rakt motsatta. Detta hafva de förra ännu icke upptäckt; men det är en sanning, hvarpå ingen kan tvifla, att det skall blifva uppdagadt och att det är mycket svårare alt förvissa sig om 300,000 soldaters tillgifvenhet, än om tre millioner industriösa mäns. Betraktom påfvens plågsamma förlägenhet — han som ej kan lita på någon klass af undersåter. Om man återgår till början af skriftvexlingen om Italiens angelägenheter, finner man följande yttrande af en utmärkt statsman, om Roms förhållanden: I de gamla feodala tiderna regerades Rom!yv al romerska prinsar och ädlingar, och det var!a icke förrän Pius VII återinsattes på stolen, som !n preststyrelsens utvidgande upphörde. d Hvad påfven strider för och fransmännen d silla, är ett mycket modernt slag af påflig des-s potism, lik den som i Tyskland och Ryssland uppväxt på den verldsliga arstokratiens!t ruiner. r Som det aristokratiska elementet hade kunti nat vara af mycken nytta i länder, som ärole stadda i öfvergående från despotism till ett!s konstitutionelt samhällsskick, så beklaga vi dess förstöring, både på Sicilien och i Ungern. Vilö beklaga den för fredens och det regelmessiga d framåtskridandets skull, ehuru denna omstört-FE ningspolitik hos Wiens och Neapels tyrannerp Oo AA arme