Aftonbladet – 7 november 1849, sida 3

hvarvid hon sökte åter komma under vattnet. Nå gra sjömän, hvilka rodde i en båt, upptogo henn då, och hon blef igenkänd att vara boende i grann skapet, der hon innehade tjenst hos ett äldre frun timmer. Hemförd befanns hon rubbad till sina sin nen. Hon blef i går intagen till vård å Danvik dårhus. , HÄRADSRÄTTENS FÖRHANDLING SISTLIDNI FREDAG Å NYA CELLFÄNGELSET. (Slut från föreg. nr.) När sedan kl. half 4 domstolen åter satt sig, in fördes drängen Per Carlsson Blomqvist. Denne ä en undersätsig man med mörka ögonbryn på de platta, breda ansigtet, hvilket med en liten s. k sadelbruten näsa icke har något förtroendegifvan de utseende. Naturligtvis gör fängelsets buldan drägt sitt till att göra en sådan person motbjudande Blomqvist instämde i det hufvudsakligaste mec Anderssons berättelse; han talade med vida störr fasthet och korthet. Blomqvist hade icke, enligt sin egen utsago brydt sig om att svärta sig i synen. När has kon till fönstret och utbrutit luckorna, kom madam Ö sterberg i sängkammardörren med ljus. Blomqvis kröp först in. När Andersson fick hugget af frö kens handyxa, stod Blomqvist i sängkammardörrer och följde efter ut, sedan Andersson först gripit til flykten. Afven på Blomqvist hade ensamhetsfängel set verkat ånger och uppriktighet. Sedan Andersson blifvit åter förehemtad och han berättelse kollationerad med Blomqvists, dervid mar kunde erfara, att deras olika uppgifter härledt sij derifrån, att de vid brottets begående varit så upp skrämda, att all sinnesnärvaro var borta, utförde: båda och i stället infördes Rättaren Gustaf Carlsson. Hans utseende var mera motbjudande än de andras. En gulblek, skrynk: lig hy, mycken magerhet och en högst osäker, fly. gande blick gaf honom ett jesuitiskt intryck, som tycktes rättvisas af hans bekännelse. Sedan han fåt! afgifva berättelse om sina lefnadsomständigheter deraf det upplystes att han är född på Åland oct några och tjugu år vistats härstädes, hvarunder har undergått bestraffning för stöld, samt, enligt de underrättelser domaren hade att tillgå, dessutom vari tilltalad för våld mot sin svärfader och tillgrepp a några fjerdingar råg, och att han är gift för andra gången och har med nu lefvande hustrun 8 barn hvaraf 4 ännu äro hemma, bekände han väl att han varit med vid Tallvreten, men stått utanför fönstret och alldeles icke innevarit i rummet, samt fritog helt och hållet Bergenholtz, som han påstod hvarken varit med om eller afvetat brottet. Derjemte påstod han, att planen till våldet var upp. gjord af Andersson, som hade öfvertalat Carlsson att deltaga deruti. Domaren föreställde Carlsson huru otroligt det måste vara, att en statdräng, som skulle stå under rättarens uppsigt, kunnat våga fresta den sednare till ett så groft brott, och att det deremot vorc mycket sannolikare, att tvärtom rättaren skulle dertill hafva öfvertalat arbetarne, så mycket mer som Carlsson vore en straffad tjuf, då deremot Andersson hitintills varit välfrejdad; men Carlsson vidblef sin utsago. Andersson och Blomqvist infördes nu, och de fasthöllo hvad de bekännt. Andersson vände sig till Carlsson med böner att han skulle säga sanningen; men då detta icke verkade, yttrade Andersson flera gånger sin öfvertygelse, att då Carlsson fått sitta der så länge som Andersson och Blomqvist, så skulle han nog komma till bekännelse. Sedan alla tre blifvit utförda, förehades Torparen Anders Gustaf Bergenholtz, som ingalunda gaf tillkänna någon nedslagenhet. Han visade sig nästan spotsk och ville alldeles icke erkänna någon vetskap om brottet. När de öfriga infördes och Andersson med sina bevekande böner om att säga sanningen ansatte honom, vände han sig med likgiltighet ifrån honom. Han brydde sig ej om hvad sådana bofvar hade att berätta. Vid sitt försvar begagnade han ett uttryck, alldeles lika med det Carlsson begagnat, då han blifvit tillfrågad hvarföre de andra skulle vilja skada Bergenholtz: Då de inblandat mig, kunna de ju inblanda hela socknen. Om man sätter detta tillsammans med Anderssons och Blomqvists uppgift, att Carlsson och Bergenholtz kommit öfverens om hvad de skulle säga, så blir det i en viss mån anmärkningsvärdt. Såsom trolig orsak till hat hos Andersson och Blomqvist mot honom, uppgaf han att han en gång icke lånat den ene sin häst och förnekat den andre att få sätta en tunna potates hos honom. Dessutom ville han bevisa, att han varit hemma om natten. Madam Carin Österberg, som legat i fröken Ehrengranaths sängkammare, berättade förloppet vid våldet sålunda: då hon blifvit väckt af luckornas uppbrytande, hade hon utgått med ljus i dörren och då i fönstret igenkänt Blomqvist, ehuru hon ansåg honom hafva svärtat sig. Han hade då ropat: Gå bort med ljuset, qvinna, annars mörda vi er! Hon hade uppmanat dem aflägsna sig, men i stället hade de inkommit, då hon dragit sig tillbaka och tillåst dörren mellan båda rummen. De hade derunder farit gräsliga fram i det yttre. Slutligen hade de fordrat 100 rdr till mans, men fröken hade svarat, att hon icke hade några penningar hemma, samt tillagt: det skall f-n ha några penningar här, när man aldrig får vara i fred! Andersson hade verkligen inkommit med en yxa i högsta hugg mot fröken Ehrengranath, som då med sin lilla handyxa huggit honom i armen. Andersson slog emedlertid omkull henne och trampade henne på knäet, innan han märkte att han blödde. När han fick se bloden, utropade han: de hafva knifvar!, hvarefter allesammans begåfvo sig på flykten. Fröken Ehrengranath, som är en gammal dam af omkring 60 år, hade vid striden med Andersson blifvit så illa trampad på knäet, att hon ännu är oförmögen att gå, och hon kunde således icke inställa sig. . Ransakningen uppsköts för vidare upplysningars inhemtande. — Uti målet mot vaktmästaren vid stadshushäktet rörande det att han skulle tvungit gesällen Lagerqvist, som var insatt på vatten och bröd för böter, hvilka blifvit honom ådömda för ett slagsmål, att skura fängelserummet, afkunnade kämnersrätten den 25:te Oktober följande: Utslag. Som vaktmästaren Carl Adolf Lundberg förnekat dot han Ä2 ax4t mncällen Maonusc I acarnmvict amrns