Aftonbladet – 7 november 1849, sida 3

Jorden, utan att dervid begära lof af ett visst ,Jantaget mode, som följa sin känsla, utan att förut fråga: månn det är passande att visa mig glad häröfver, månn det väl är brukligt? Bruket är en tyrann, som tar ifrån oss ett naturligt gladt ansigte oeh räcker oss en mask i stället. Hvarföre skall man låta lära sig hvad man kallar belefvenhet? Har man i hjertat verklig välvilja och mensklighet, så är man . visserligen den mest belefvade varelse under solen. Min hulde far har icke genom studium Terhållit den förekommande vänlighet, som förbinder honom så säkert alla; det är den alltJomfattande, allt upplifvande välviljan, som bor i hans hjerta, som ger hans seder detta behag. )— Nej, jag är barnslig och jag vill förblifva Idet, så länge blodet löper varmt genom mina lådror, barnslig vill jag under min vandring genom lifvet njuta hvarje ren naturens glädje, samla dessa enkla blyga blommor, fröjda mig åt dem, då min dunkla stig drager bort hän öfver ålderdomens törnen och med dem beströ min ensliga graf. — Och om en gång, under tidernas lopp, jag står der glömd och förskjuten och höstens vind bortsopat min glädje och sorger förtorkat min kraft och jag ej blott förlorat dem, som för mitt bjerta voro dyrbarast, utan ock förmågan att fröjdas, förlorat mig, då först ville jag lägga ner mitt hufvud och klaga på försynen och önska att jag vore hos Honom. Särdeles märkvärdiga ord fäller E. G. Geijer om sin christna trosbekännelse. De återtionas i ett utdrag af ett bref, skrifvet till en vän, fyra år före hans frånfälle. De uttrycka, såsom hans son och biograf sjelf säger, en åsigt, hvartill antydning redan finnes i fadrens Tal i Bibelsällskapet 1836, och som han till en del utvecklat i sin sista skrift. E. G. Geijer talar i nämnde bref: Jag är hvarken en kyrko-christen, eller ens en bibel-christen, ehuru så mycket af en christen, alt jag kan finna uppbyggelse i både kyrka och bibel. Korteligen, jag är en ehristen på egen hand. Tusende befinna sig med mig i lika läge, i sjelfva verket alla som ej kunna nöja sig med en blott auktoritets-tro, och som äro nödgade att ur egen erfarenhet och eftertanka bygga sig sin egen religion. Detta individuella, nu det enda lefvande i religionen, så splittradt det må synas, pekar dock öfverallt till ett gemensamt mål, till en i grunden liggande enhet för menskliga öfvertygelsen, som just under civilisationens intrasslande af alla menskliga angelägenheter, och genom sjelfva l mångfalden af intressen och bemödanden allt mer kommer i dagen. Menniska, mensklighet är allt samma väsende; vi lefva, vi må vilja elier ej, endast i och genom hvarandra, den enskilde i det hela, det hela åter i den enskilde. Det är endast genom detta allas sam-. manhang med alla som vi existera för hvarandra. Ty endast lika känna lika. Det är så sannt, att vi ej heller skulle känna Gud, om han ej i något afseende vore vår like. Den stråle af hans väsende vi alla bära inom oss är en afglans af den urbildliga, eviga, ideala menniskan — menniskan sådan hon är i Gud. Vi förnimma rösten af detta med-väsende eller ur-väsende, som vi alla bära inom oss, i) samvetets lag. Men ju oegenuyttigare, upprik-! tigare, hängifnare vi följa denna lag, ju mer hänvisar den, ej blott på en lagstiftare, utan på en vän, hje!pare, frälsare, som går våra bemödanden till mötes, styrker, renar och upprättar oss i striden. Han är ej i kyrkan, han är ej i boken, ej i bibeln, om han ej är i det egna bröstet. Och han är der, såsom hvar och en rättskaffens och samvetsgrann menniska med sig sjelf erfar. ; Se der min religion och äfven min christen-: dom, ty den är läran om en försoning och enl. verksam försonare; hvilket han ej kunde vara, ! om han ej nedlåtit sig alt vara vår like och ! lefva med sin anda i menskliga bröst. Man kan säga, att han måste det. Ty han har ilj menniskan frambragt det fria väsendet. Och li då ett sådant väsende endast genom kärlek kan ; vinnas, så har han liksom nedsänkt henne il! f i j den oändliga oceanen af sin barmhertighet, pål! det han dermed må uppmjuka hennes hjerta, om möjligt. I allmänhet är det sjelfständiga, det fria, det villiga hans lust och hans ära;l. och de prisa honom slätt, som i honom endast i: frukta den dunkla allmakt, af hvilken allt ärl! beroende. — Är detta christendom, så är jag! christen., 1! Biografien slutar med en af annan hand skrifven skildring af Geijer såsom musiker. Denna innerliga och vackra teckning är af den hädangångnes förtrolige vän, A. F. Lindblad. Såsom den redan finnes i sin helbet reproducerad i en annan tidning, nöja vi oss med att derur endast anföra epilogen: Och tyst äfven med allt så kalladt resonneradt omdöme öfver Geijers musik i allmänhet, ehuru kanske just ett sådant här vore på sitt ställe. Men, läsare, hellre än att söka någon vägledning af denna (isynnerhet då det gäller musiken) osäkra och charlataniska kunskap, som kallas kritik, märk på dig sjelf, om. du, vid åhörandet af den älsklige sångarens! toner, känner någon rörelse i ditt hjerta, nå: gon tår på väg att sippra fram ur ditt öga, I eller kanske en liflighet, som oemotståndligt1 rycker dig upp från din stol, att du åt någonk annan må meddela dig: — hvad du då, under inflytelsen af din hänförda känsla, antingen yttrar eller förtiger — — det duger till ett total-omdöme öfver Geijers musik; och du skall då känna din tvekan ökas, huruvida du bör gilla eller ogilla den blygsamma, af sina högi tidligare och förnämare syskon liksom undanskymda plats, tonkonstens gudinna intagit vid den oförgängliges urna. l Den vackra editionen illustreras genom Geijers f afbildning; en af J. Cardon utförd lithografi!c efter det Sandbergska porträttet. Det visarf Geijer i yngre år, och utmärker sig genom en il likhet i det tycke, som man visserligen ickejj alltid elier hvart ögonblick såg hos Geijer, men i mer inspirerade stunder. (Forts.) ——— (