Aftonbladet – 6 november 1849, sida 1

komma vi till den namnkunniga treradiga kupletten: Donna gentil nel ciel, che si compiange. Seancen kommer att bli stormig. Ni vet att Italien sedan trenne århundraden är deladt angående detta ställes egentliga mening. Hvad mig angår är min mening stadfästad: jag tror bestämdt, att Dante velat göra en allegori med de trenne qvinnorna Lucia, Rachele och Beatrice. Hvad tänker ni derom, grefve Fabiano ? Jag har mycket studerat detta ställe, markis Viano, och jag sade förra månaden till de församlade anthologerne hos herr Vieusseux... Det är vår korrespondent. Jag sade, att allegorien med dessa tre qvinnor är klar som dagen, och att en motsatt förklaring skulle vara en verklig villfarelse i uttydningen. En verklig villfarelse! Det är rätta ordet. Grefve Fabiano! Skulle ni vilja göra oss den äran att komma och hjelpa oss i våra arbeten ? Jag vågade ej anmäla mig, markis Viani! Jag älskar Dante med raseri; det är min enda Passion. Om ni besökte mig, skulle ni finna min Dante, 1605 års upplaga, på mitt arbetsbord.n Mine herrar!, sade grefvinnan leende, det som j sägen är utan tvifvel mycket vackert; men tillåten mig att höra romansen del Salice. J kunnen sedermera återtaga Dante.n Dante blef öfvergifven. Vid ridåens nedgång togo gästerna afsked af grefvinnan. Tillstå, markis Viani, sade grefvinnan, att ni är förtjust i grefve Fabiano Val di Noto! Han är en ung man med gqvickhet och kunskaper, min fru, svarade Viani, och han har ej sölat sig i dagens alla dårskaper., Fabiano fick fatt i sin vån och sade till honom : Octavien! Jag har tillbragt en förfärlig afton. Jag har nödgats förställa mig. Beundra min hjeltemodiga fasthet: jag har måst tala om Dante med hans afgrund i hjertat. Denne Anatole de Mersanes har förtrollat grefvinnan. De hade stumma samtal, ett språk med blic