Aftonbladet – 3 november 1849, sida 2

ifver mig till markis Viani och min tant. På nart återseende hoppas jag, min herre... nart. Anatole bugade sig vördnadsfullt, men orlet farväl: kunde. ej komma öfver hans läpar. Med en slutlig kraftansträngning sade an i skiljsmessans ögonblick: Jag hoppas, madame; att ert korta illamånde -ej skall -hafva några svårare följder. Åh, det var ingenting, min: herre, svarade srefvinnan: medettstvunget leende; det var kylan från vattnet som grep mig, och... Och afloekade er tvenne tårar. .. Hvad säger ni, min herrel sade den unga gvinnan skrattande; stänker ni öfvertyga mig att jag gråter på en bal?n Tvenne-tårar! Jag känner. der ännu rinna på mina kinder? Ja ... det tyckes som jag gråtit med edra ögon ... Ert skämt börjar sent, men det gläder mig likväl mycket... Adjö, herr grefve. Se, nu: är markis Viani vaken. Han : har sofvit på en kanonlavett såsom er konung, Frans I:ste vid. Marignan, Anatole qvarstod en stund med blickarne sänkta mot jorden, orörlig på samma ställe; när han såg upp fanns ingen mer än kommendlören på däcket: Alla hade försvunnit, blott några sönderslitna blomsterguirlander återstodo af festen. Det är mycket bra, grefve de Mersanes, sade kommodor Hamilton, ni uppehåller värdigt er nations ära; likasom min stamfader, hvilken var. er landsman, qvarblifver ni den siste på balenv, i Kapten: Hamilton, sade grefven i det han bemödade sig att le, jag hoppas att lika mycket som. någon hafva bidragit till er fests glans. Jag. emottager artigheten af allt bjerta, grefve de Mersanes, men jag skall öfverföra hälften deraf till lord Maitland, ty jag Påminner mig att ni år 1831 äfven var den siste som lemnade hans bal. Det synes söm detta vore min vana, sade grefven med ett konstladt leende, Kapiten Hamilton, ert vistande i dessa farvatten är 1yekosamt. Skall det blifva långvarigt ? Om fjorton dagar ämnar jag fyra af afskedskanonen. Kommodoren följde de Mersanes och tryckte ans hand. (Forts. följer.)