Aftonbladet – 3 november 1849, sida 1

Alla mina genuesiska antipatier äro här. Se der en trio af damer, framför vindspelet, som ensamma skulle vanställa en bal af madonnor och serafer. Grefvinnan M som rättar sin kropp efter sin klädning, och som förvrider läpparne för att visa oss att hon har tänder. Hon har likväl gjort en bra sak i sitt lif... Ah! Låtom oss höra.n Hon har alltid glömt att älska sin man... Till höger om henne sitter madame Antonina de C, som har tvingat en rosenbuske att kransa sitt hufvud, och som ljuger för sina älskare i hvarje veck af sin robe... Man säger att hon för sina armar skull sutit framför skulptören Bartolini i Florence..., Ja, madame, det är ett rykte, som hon låtit utsprida... Ni känner utan tvifvel hennes granne, markisinnan D3; det är en qvinna, som föddes till man; hon har utnämnt sin man till ambassadör i S:t Petersburg, och lefver i den djupaste enslighet vid Turins hof om vintern och på skeppsbaler om sommaren. Dem som förvånas öfver att hon icke följt sin man till Ryssland, svarar hon att nordens klimat förskräcker henne, och att hon får snufva då hon uttalar namnet S:t Petersburg. Grefve Fabiano, tänker ni hålla revue med alla balens damer? Ah, min Gud! Baler, tror jag, äro icke annat än förtal satt i musik. Det är likväl bra enformigt att förtala utan ackompangemang. Det är en libretto utan orkester., Jag ville väl veta, grefve Fabiano, hvad ni säger om mig med ackompangemang af altfioler och violonceller ?, Jag säger, madame, att den som icke tillber er är en atheist i kärlek; att palatset Serras guldoch lapislazuli-salong icke är värd äran att herbergera stoftet från edra fötter; att palatset Durazza försmälter till en ringa koja vid en enda stråle från edra ögon; att alla Rossinis melodier icke uppväga ett ljud af er röst; att hela glansen af Italiens sol icke är annat än dyster natt emot er skönhet. Jag säger alt den man som lyckas röra er själ borde!