Aftonbladet – 2 november 1849, sida 3

artigt, såsom för att tacka och, samtalet var slutadt. Preludierne till kontradansen hördes drån orkestern. Grefve Anatole bjöd handen åt den vaekra damen och förde henne till quadrillen. Fabiano och Octavien qvarstodo afsides. Q, det är nog min döde! sade Octavien, jag trodde mig ejfå återse honomiförr än i Josaphats dal.n Det fattades mig intet mera,, sade Fabiano, än en rival från andra verlden., Den sköna grefvinnan har gått öfver någon kyrkogård, och hon har uppväckt en död i förbigående.n O, hon är väl i stånd dertill!... Hvilken rival har du icke upptäckt der åt mig, min käre Octavienl Bah, vi skola krossa honom som hvar och annan, Fabiano.n Storskrytare, lär mig då hemligheten att döda de döda! ! CS EN BAL OMBORD PÅ CAMBRIAN. Stödd mot vindspelet talade eommodor Hamilton med markis Viani, som stod på något afstånd från quadrillen der den sköna grefvinnan dansade med herr de Mersanes. Fabiano undersökte terrängen med den instinktmessiga beräkningen hos ett vilddjur, som aldrig synbart betraktar sitt rof eller den punkt det ämnar anfalla. Bakom herr de Mersanes och hans moiti nedhängde.d:t persiska tyget lodrätt såsom en tapetvägg och fästades vid ändan af vanterna. Fabiano steg ned mellan bryggan med utseende af en man som af trötthet söker ett hviloställe långt ifrån mängden, och i det han utgick genom en styckeport, hoppade han upp på bastingeringen med hela vigheten hos en katt, som från en vindlglugg kastar sig till en takränna. Snart var han skiljd från srefvinnan och kadriljen endast genom en tunn