Aftonbladet – 2 november 1849, sida 2

w——t2Z— SS — Nu tror jag och fruktar. Han är den farligaste af alla rivaler., Icke mycket farligare än hvilken som helst annan, Octavien. Han! En man som kan jaga oss från Genua med ett enda drag af pennan, med ett enda tecken af sitt finger! Bahl Om han är genuesare, är jag sicilianare, om han är katt, är jag tiger; med mina klor fruktar jag ej hans tassar. Se bara hvilken charmant min af obetänksamhet och sorglöshet jag antar då Hortensia tilltalar mig! Har du märkt med hvilken skicklighet Jag, framför Viani, utplånar från mitt ansigte älskarens drömmeri, för utt likgiltigt le mot honom. Jag trotsar denne inqvisitor med sina lokattsögon att ertappa en enda af mina muskler i oordning. Jag har studerat min kropp ända från tåspetsen till hjessan; när jag betraktar himlen, kan jag mäta. de veck som lägga sig på min fotknöl; när jag betraktar jorden, vet jag väl huru många fåror jag gilver min panna. Fabiano skulle . utforska hundrade inqvisitorer sådana som Viani! Den mannen är tystlåten, men sådane hafva alltid någon vurm om hvilken de tala mycket. Jag skall upptäcka markis Vianis vurm; jag har klassificerat honom, han tillhör ett besynnerligt slags individer. Han är en egen man, och har just så mycket förstånd som han behöfver för sitt yrke; tages han från sina sysslor och sina byråer, och han är en dåre. Jag vill utleta hans svaga sida och är säker att träffa den. Med detta slags menniskor behöfver man aldrig frukta att råka ut för öfverdrift i belröm och smicker: egenkärlekens vind gör så I mycket buller i deras öron, att det mest öfverdrifna smicker inför dem antager den blygsamma formen af en kompliment. Men hvad går det åt dig, Octavien? Du hör mig ieke: hvad är det du ser på med en så bestört mine?