Aftonbladet – 2 november 1849, sida 1

cietet, mycket ansedd för sina räntors skull, mycket fruktad för sin djerfhet, och hvars läppar alltid voro redobogne tolkar af den elakhet och ironi som spelade i hans gråa ögon. Hans ansigte, prägladt af hån och spotskhet, bar ett dubbelt mordvapen; ordet och blicken. Hans gång var stolt och fast såsom den mans som går sin bana fram, krossande hindren; och då han i salongen midt i ett samtal vred sins ebenholzsvarta lockar och sina fina mustascher helsade en kur af bifallsrop till och med hans sottiser. Grefve Fabiano hade fästat vid sin stormiga bana en af dessa losmopoliter alltid färdiga att låna sitt ljus från närmaste sol. Denne fransyskt italienska drabant kallade sig Octavien dOropega. Han hade rest öfver hela verlden och var ännu icke trettio år. Hans runda och friska ansigte tillkännagaf ett bekymmerslöst hjerta obekant medj allvarsamma passioner; en af dessa väsen som icke äro till i verlden för annat än tomma nöjen; en af dessa menniskor hvilka ingenting mer fattas för åtnjutandet af högt rykte och heder än tillräckliga pekuniära tillgångar. Grefve Fabiano böjde behagfullt sin arm, helsade den sköna damen och hennes kavaljer. En lätt böjning på hufvudet och ett fint leende besvarade denna helsning. Hennes följeslagare betraktade Fabiano genom glasögonen och aftog sin hatt blott till hälften; emedan han icke kände Fabiano. Denne gamle rike markis,, sade Fabiano, ;har varit nog klok att välja ett yrke som berättigar honom att ostraffad förolämpa folk., Hvilket yrke?, frågade Octavien. Han har gått in vid hemliga polisen. Han hör till buongoverno. Han är en pultron som velat beskydda sig genom detta yrke. All respekt för karlen! i Som man respekterar djefvulen, då man ej can göra korstecknet.