Aftonbladet – 1 november 1849, sida 3

bufvud och bjerta på rätta stället, se der en svensk nationalrepresentant par excellence! Hr R. slutar sitt anförande sålunda: Mitt sista ord i detta ämne skall alltid blifva: att religionen kristendomen ej får tänkas isolerad från sedelära och politik; att den antingen måste till sitt innersta väsende, sin gudomligt allsidiga kraft och verkan förnekas, eller ock erkännas, lik den allmänns elektriciteten i naturen, böra ovilkorligen ingå i al lagstiftning och statsoch sambällslära; och att per sonlighetsprincipen således, i kraft af kristendomen: anda och sedelära, alltmer måste erkännas såsom den enda sanna, rättvisa, kristligt förnuftiga och moraliska grundprincipen för nationalrepresentationen. — — Jag slutar med den reflexion, att er nationalrepresentation, ställd på religiös och kristlig grund, lika litet riskerar att värfvas af socialismen kommunismen, fourierismen 8c., som af despotismen, demagogien och ultra-aristokratien! Pastor Hertzman börjar sitt anförande sålunda De åsigter, hr doktorn och kyrkoherden Bergmar uttalade vid Örebromötet, och som helt och hållet ligga till grund för det af reformsällskapernas deputerade der uppgjorda förslag till en förbättrad folkrepresentation inom vårt kära fädernesland, äro alltför närrörande, för att ej finna gensvar i hvarje hjerta, der kristendomens ande fått utöfva sitt pånyttfödande och helgande inflytande. 1 egenskap a! kristlig prest kan jag ej annat än fröjda mig deröfver, alt representationsfrågan, om än blott i-förslag, blifvit bragt till en så nära öfverensstämmelse med kristendomen, att åt dennas verksamhet blifvit lemnadt ett-bebörigt utrymme, att folken i allmänhet och det svenska isynnerbet, under kampen för ett förbättradt samhällsskick, velat bygga sin lagstiftning på den fasta grunden af kristlig frihet, Jemnlikhet och Brödraskap. I själ och hjerta är jag förvissad, att den byggnad, som på denna grund uppföres, är den enda, som, under alla brytningar, står fast och kan skänka trygghet både åt regering och folk, att Christi lära, genom den rigtning den gifver hela vårt lif, är det enda tillförlitliga rTättesnöret för alla. menskliga förhållanden. Religionen är i skönaste mening nyttig till allt. Den är ljuset i all bildning, den är roten i all förädling., — Religionen är den substans, af hvilken all vetenskap och all sedlighet, all lagstiftning, politik och industri äro modifikationer, särskilda tillämpningar. Sanp religion vinnes endast derigenom, att vi lära oss att i verldshistorien, i samhällsbegreppen och i naturkrafterna söka och finna samma Gud, som i bibeln och katekesen. Dessa sanningar, som först kristen domen lärer oss att rätt inse och erkänna, synas mig hafva förelegat det allmänna reformmötet i Örebro och ligga fill grund för: dess förslag till en. förbättrad folkrepresentation, i vårt land — ett förslag som är förtjent af och äfven vunnit sympatier bland talrika reformvänvner -å min hemort, hvilka: derföre önska all framgång åt detsamma, delande med mig den öfvertygelsen, att är. detta verk och råd af menniskor, så varder det om intet, men är det af Gud, kan ingen. slå,det neder — och. att, om än. tiden för realiserandet ,af. detsammas grunder icke torde vara inne, det är bättre att afbida tiden; än att antaga regeringens till nästa riksdag hvilande representationsförslag, hvars hufvudsakliga brister äro för väl kända, för att här behöfva upprepas., — Sedan hr Hertzman derefter gendrifvit det hyilande förslaget i afseende på. dess åt bildningen och förmögenheten lemnade företrädesrättigheter uti nationalrepresentationen, yttrar han: Det finnes en sats, som af det tillbakahållande partiet: (något stillastående gilves icke i kristlig. mening), under hvarjehanda former beständigt framhållits och af det framåtgående aldrig förnekats, den satsen nemligen, att individernas och familjens ombildning måste föregå staternas och folkens, om någon varaktig byggnad skall. komma till stånd. Tider hafva dock varit och äro äfven nu för handen, då man af denna sats måste görå ett hysteron proteron eller uppoch nedvända densamma, för att den skall blifva åter gällande. Detta blir nödvändigt, då statsförfattningen icke längre motsvarar satsens stora ändamål att behörigt befordra upplysning och dygd eller, med andra ord, sann bildning-bland individerna och familjen. — Att vår nuvarande statsförfattning, serdeles med afseende på representationen, ir i behof af förändring, bevisas af-dess oförmåga att på denna Hufvudangelägenhet utöfva ett behöigt inflytande och dermed äfven i andra afseenden istadkomma genomgripande förbättringar, och följlerna deraf licga i änneh dac p