Aftonbladet – 1 november 1849, sida 2

TEATER. Sockenpresten, komedi i 2 akter, uppförd på Mindre teatern. Scenen är en diligens-station, jag vet icke huru: många lieues från Paris. Hvem är herr Champagnole? hvem Dumesnil? hvem Larcher? hvem Fredric? Affischenupplyser ingenting derom. Godt att man till en början vet namnen på några af de resande. Behagas det kyckling? frågar uppassaren. En häst! svarar herr Fredric. I nästa ögonblick inträder en annan passagerare. : Hvad behagas? En häst! svarar herr Dumesnil. Kommer så en tredje, en man med bulldoggsfysionomi . och vilda åtbörder. Det är herr Larcher. En häst! ropar också han. Det var tre hästar och der fanns bara eb att tillgå. Dumesdil och Fredric meddela tvaxandra sina bekymmer, orsaken till deras brådska. Dumesnil bar förlorat sin i ett bolag insatta förmögenhet -på den ene bolagsmannens vingleri och sökt att reparera förlusten genom tillgrepp af kompanjonens portfölj; han skall nu sätta sig i säkerhet med sin skatt och sin hustru. Fredric har enleverat en ung flicka från hennes onkel. Larcher, den bedräglige affärsmannens kompanjon och: den unga flickans onkel i en person, förföljer våra begge äfventyrare; men som han icke känner dem ens till utseendet, rusar han dem förbi, och under det de unga männen utbyta: sina förtroenden, tär han gästgifvarens enda häst för att i galopp fortsätta sina efterspaningar. En ny personage uppträder, som roar sig med att trotsa garsongens, nyfikenhet att få veta hvem han kan vara och med bästa aptit förtär sin potatis, hvarpå ban dricker ett vin, som, om man får tro en annan passagerare, smakar gement... Tills han får något bättre dricker han det emellertid sådant det är, den gode herr Champagnole, soekenpresten — ty sådan är hans ställning i lifvet; och man kunde vid anblicken af detta frodiga; släta, rödletta ansigte, ur hvilket välviljan lyste, knappt misstaga sig om att man här hade för sig ämnet till en sådan der fridsam och treflig kyrkoherde på landet, som den Beranger låter sjunga: La paix est un vrai paradis Quiei-bas Ton se donne. Je preside å tous les banquets, A ma föte jai des bouquets, Et Pon remplit ma tonne: Han skall icke tukta sina får med herdestafven gjord för de glupande ulfvarnes påpelsNing ... Komediförfattaren Bayard har icke känt någon fruktan och förebråelse vid att begagna den ärevördige Champagnole till en lekboll3 i ett par lättsinniga unga mäns händer. Föratt leda sip förföljare på villospår berusa Dumesnil och Fredrie diligenskonduktören och förfalska sedan passagerarelistan så att fru Dumesnil skall gå och gälla för fru Champagnole