Aftonbladet – 1 november 1849, sida 2

hade vid det förberedande förhöret behandlat honom mera såsom anklagad, än såsom vittne. Om folkets motstånd och ovilja — yttrade han — icke skulle gå ända till resning, så finge icke undersökningen gå ända till inquisition. — Sedermera frågade en af advokaterna, om Girardin icke ville utveckla sina åsigter om folkets rätt till konsitutionelt motstånd. Generalprokuratorn satte sig häremot, emedan Girardin var närvarande för att vittna, icke för att utveckla sina åsigter. Han hotade att i vidrigt fall yrka åtal mot Girardin. I anledning häraf uppstod ett sådant larm på de anklagades bänkar och i salen, att gensdarmerna hade all möda att efter ett långt afbrott återställa lugnet. Presidenten ville dock icke, att detta uppträde skulle hafva vidare följder. Den 17 Okt. Vittnesförhören fortsattes. Den vigtigaste upplysning som gafs var af en kommissarie Primorin, som gjort de i lagen föreskrifna uppmaningarne mot uppror på boulevard-des Italiens; deraf syntes att trupperna satt sig i rörelse på denna boulevard emot manifestationen redan innan den lagliga uppmaningen till mängden varit uttalad, hvarefter massan skingrade sig under ropet: till vapen ! Bland vittnena befann sig äfven en öfverstelöjtnant Rollin, som utmärkt sig genom sitt föga humana beteende den 44 Juni. Mot sessionens slut åstadkom vittnet, gensdarmeröfversten Tisserant, en oerhörd uppståndelse. Han hade under upprorsdagen betett sig med största energi, — eller såsom de anklagade sade, med största brutalitet. Guinard yttrade: Då en ung person på sina knän bad att man icke skulle hugga inpå det obeväpnade folket, erhöll han ett sabelhugg midt i ansigtet. Här afbröts han af Francois Petit, löjtnant vid det mobila gensdarmeriet, hvilken blifvit tillkallad såsom vittne och nu utropade: Det var jag, som gjorde det., Efter dessa ord uppstod ett förfärligt tumult. De anklagade ropade: Han är ovärdig att bära den franska uniformen! Advokaterna instämde i denna förebråelse, hvarefter en häftig ordvexling uppstod mellan dem och Petit, hvilken sednare yttrade: J ären några äkta lymlar! De anklagade ropade: Ni är en nedrig bof! Nu tog hela allmänheten del i tumultet, som öfverskred alla gränser. Advokaterna förklarade, att de icke vidare kunde taga del i debatterna, om de icke erhöllo upprättelse för denna förnärmelse. Presidenten förklarade att det var vittnet som först blifvit :förolämpadt. Omsider drog domstolen sig tillbaka för att öfverlägga om denna sak, samt åter kom efter en längre rådplägning och afkunnade det utslag, att löjtnantens ohöfliga yttranden blifvit framkallade genom föregående förolämpningar mot honom samt att saken derföre måste förfalla. (Om man får tro sedermera ankomna tidningar, har denna löjtnant kort efter detta uppträde blifvit befordrad till kapten.) Den 18 Okt. Vid sessionens början framlade Crmieux å de öfriga sakförarnes vägnar en kollektiv protest mot ofvannämnde utslag; men förklarade dock derjemte, att de skulle fortfara att lemna de anklagade bistånd. Presidenten gjorde anmärkningar mot några uttryck i protesten och tillade att han på intet sätt skulle tillåta anfall mot domstolens beslut utan taga ordet från hvarje advokat, som skulle vilja försöka något dylikt. Generalprokuratorn Baroche, blek och synbarligen mycket rörd, förklarade, att det var honom omöjligt att för närvarande ingå i svaromål på advokaternes protest; han begärde, att den skulle nedläggas på byrån, hvilket ock skedde genom Cremieux, samt lät sig under den återstående delen af sessionen, som upptogs af fortsatta vittnesför, representeras af generaladvokaten. Vittnenas berättelser rörde en hop händelser, som stodo i förbindelse med manifestationen på boulevarden, men voro af mindre intresse. Ett genom Dain framkalladt vittne betedde sig så opassande, att presidenten genast lät föra mannen ur salen, utan att han fick aflägga någon berättelse. Den 19 och 20 Okt. fortsattes vittnesförhören, hvarvid intet af allmänt intresse förekom. De aflagda vittnesmålen handlade företrädesvis om manifestationens förlopp och de parisiska nationalgardesartilleristernas och några folkrepresentanters intåg i Conservatoire des Arts et Måtiers. Ingen enda våldsam handling hade under vägen blifvit föröfvad, ingen enda post blifvit afväpnad. Sergeant Trouche af 18:de lätta regimentet, som den 43 Juni hade kommandot öfver vakten vid Conservatoire berättade: På en gång ankom en folkmassa. Genast lät jag ropa i gevär! De: begge sergeanterne kommo till mig och sade: God dag kamrat! Vi komma för att försvara konstitutionen. Gif hit edra patroner, eller ock skolen j öfvermannas., , Jag svarade: Nej! Härpå genmältes: Jag är folkrepresentant och uppmanar eder att öfverlemna edra vapen till miglb Heldre döden, än öfverlemna vapnen — svarade jag. Några ögonblick derefter hörde man skott lossas. Man berättade mig, att barrikader funnos. Jag tillslöt gallerporten och sände två man till kommendanten i vår kasern, hvilken derpå sände två man till förstärkning. På presidentens fråga, om hans folk hade:sagt, att de förr skulle låta döda sig, än sträcka ge vär, svarade Trouche: Ja, alla! Presidenten äffårdade honom med dessa ord: Edert uppförande var bra, ädelt och värdigt eder uniform. Det hederstecken, som lyser på edert bröst, var den rättvisa belöningen för eder bravur och kallblodighet. Den 21 Okt., söndag, hölls ingen session. Den 22 Okt. fortsattes åter vittnesförhören. Det endå som franska tidningarna om denna session anmärka, är den häftighet och brist på passande lugn, som röjde sig hös åtskilliga vittnen i deras ton, hållning och uppförande. Tv BNs HÖtSSSS rntn Ain OA VTeltEeER IVP i