Aftonbladet – 1 november 1849, sida 2

I sådan den af utrikesministern blifvit framställd.!; Denna politik tillfredsställer icke Frankrikes fordran af ett resultat för sina uppoffringar; den skaffar icke det romerska folket någon verklig frihet, ty en sådan innehålles alldeles icke i påfyens manifest.. Derföre kan talaren icke rösta för den begärda kreditens beviljande. Victor Hugo återkallade i församlingens minne expeditionens ursprungliga mål: att frälsa Italiens frihet och nationalitet i mensklighetens intresse. Mot Österrike uttalade V. Hugo en energisk fördömelse. Han går hastigt öfver till Roms intagande och visar, huru reaktionen ögonblickligen bemäktigade sig terrängen, huru det franska folket med förvåning och öfverraskning frågade sig sjelf, om detta var målet för dess uppoffringar. Då kom presidentens bref, uttalade hvad alla tänkte, bestämde grundvalen för en underhandling och föreskref påfven grunddragen till en frisinnad regering. Det talade ett språk, som var Frankrike värdigt. Men hvad blef svaret derpå, jag vill icke säga från påfven, ty han är icke fri, utan från prestregeringen, som är något helt annat. Hvad friheten angår, så innehåller manifestet inga koncessioner. Den der utlofvade amnestien är blott en proskription i massa. Mellan presidentens bref och påfvens motu-proprio finnes ingen försoning. Akten eder, att expeditionen till Rom icke blifver för republiken, hvad expeditionen till Spanien blef för restaurationen år 1823. Vi hafva en stor uppgift att lösa: att försona civilisationen med påfvedömet, som redan alltför länge afsöndrat sig från andens framåtskridande, hvilken den en gång ledt framåt på ett så lysande fält. Men på det att en sådan må kunna ske, måste påfvedömet komma oss till hjelp. Det måste begripa vår tid och stolt resa det baner, som är Italien så kärt: verldslig styrelse och nationalitet. Detta är den väg, på hvilken franska regeringen måste införa påfven. För att utöfva ett sådant inflytande, måste man djerft och öppet ställa presidentens bref mot påfvens manifest. Man-behöfver icke tvinga påfven; ett vördnadsfullt och energiskt språk skall göra sig hördt; — och det måste höras, så vida revolutionen skall slutas. Efter detta tal, som mottogs med oerhördt bifall af venstra sidan, inträdde en längre paus i förhandlingarne. Montalembert uppträdde derefter och sökte försvara påfven mot beskyllningen för bristande mildhet; han sökte visa, att de oförbätterliga demagogerna gjorde en fullständig amnesti omöjlig. Det var samma demagoger, som skadade friheten och förhindrade dess utveckling. Talaren anförde vidare de af hans parti framställda grunder för den påstådda oförenligheten mellan de konstitutionella formerna och. påfvedömet. Han talar om den fara, som skulle uppstå, om man inläte sig i en strid mot påfven, hvilken svaghet just var hans styrka, hvarefter han slutar med en högtidlig protest deremot, att den franska fanans ära skulle vara befläckad genom expeditionen mot Rom. Debatten slutades för denna dag med Montalemberts tal, som ofta hade blifvit med hetta afbrutet af venstra sidans ledamöter, hvilka i synnerhet förargades öfver följande ord: Det tal (af V.J Hugo), som j nyligen åhört, har redan erhållit en välförtjent näpst genom de bifallsyttringar, som den framkallat hos en del (venstra sidan) af denna församling. Härpå följde häftiga ord från venstra sidan ; man hörde ropas den oförskämde m.fl. andra grofva oqvädinsord, så att tumultet steg till sin höjd. Sedan lugnet ändtligen blifvit återstäldt, framkallade Montalembert inom kort nytt väsende genom följande ord: Jag tror icke att Victor Hugos tal vinner bifall hos denna församlings majoritet, till hvilken han hittills har hört, och ej heller hos de-moderata val-!j männen.: Det stora ordningspartiet hariicke hitsändt Victor Hugo, för att vinna det bifall; som han i dag framkallat. Det tumult som nu utbröt kunde presidenten först efter mycken möda dämpa. Sedan Montalembert slutat sitt tal, besteg Victor Hugo åter tribunen; men nästan alla församlingens ledamöter lemnade sina platser och sessionen slutades. Debatten afslutades följande dagen den 20 Oktö? ber. Efter några anmärkningar af de Givre och Victor Hugo, fick E. Arago ordet för att tala emot utskottsbetänkandet. Han anförde åtskilliga grunder deremot, som man redan hört andra:-talare:framlägga, samt förebrådde ministrarne att: hafva förrådt och bedragit det romerska folket. ? : Odilon Barrot uppträdde derefter och gjorde en Iframställning af expeditionens historia, i hvilken Han särskildt sökte visa, att de förberedelser, som redan blifvit tagna af general Cavaignac, nödvändigt måste medföra en intervention. Han skildrar de förhållanden, som förmådde Frankrike att uppträda fiendtligt möt: det romerska folket, hvilket förkastade Frankrikes bemedling; hah framställde de svårigheter, som efter Roms intagande uppstodo genom kardinalernas hårdnackade motsträfvighet. Han medgaf att påfvens motu-proprio icke gifver allt hvad söm yrkats i presidentens bref, men förIklarar, att dessa tvenne dokumenter kunna-förlikas; ty brefvet yrkade all den frihet, som romerska :folket kan mottaga och begagna. I anseende till det bestämda förnekandet af förenligheten mellan. påfyvens verldsliga suveränitet och en representativ regeringsform, hade man icke velat insistera på den sistnämnda formen, men mån hade yrkat och yrkade ännu på en församling med skattebevillningsrätt. Men afsigten kunde aldrig. vara att använda makt eller hot, lika litet som sådant fanns i presidentens bref. i Påfvedömet skulle också kunna bevilja de flesta väsendtliga friheter. Af politisk frihet skulle Kyrkostaten i alla fall få mindre än Frankrike; men till ersättning skulle den få större municipala och provinsiella friheter, än Frankrike någonsin haft. Medan Frankrike icke ansett sig berättigadt att fordra en fullständig politisk frihet, har det deremot trott, att det i afseende på amnestien icke skulle inskränka sina fordringar. Ministerpresidenten slutade med den förklaring, att ministeren icke skulle gå in på något amangdemang. Sedan E. Barrault talat till förmån för presidentens bref, yrkades omröstning. Flera motiverade dagordningar föreslogos. Victor Hugo föreslog följande: Församlingen antager de i presidentens bref och i ministerens depescher innehållna grundsatser för upprätthållandet af det romerska folkets frioch rättigheter, samt afslutar diskussionen. Odilon Earrot förklarar åter, att regeringen icke kan antaga någon motiverad dagordning. Man går öfver till omröstningen och den äskade krediten för utrikesministern antogs med 469 röster mot 180, för krigsministern med 470 mot 463 och för marinministern med 467 mot 468 röster. —— — —— mm me AA —AD OR LES Ör 03 o-— RV —MM —— RR JU UN PR RN vv BC mm AA DD mm OR AA Må -— — — rm ÖN kt