Aftonbladet – 1 november 1849, sida 1

blick af igenkännande från gentlemannen qvarhöll mig. I nästa ögonblick var jag förvissad att hjelten med kikaren stod framför mig. Vi utbytte helsningar och han presenterade mig för sin hustru — sin Emily, som han kallade henne. På en gång erinrade jag mig hennes namn och hans lefnadshistoria. Ni skall höra upplösningen,, sade han, om ni vill stanna och dinera med oss., Jag samtyckte, och berättelsen lydde så: Historien, som min väns kära slägtingar berättat honom om Emilys giftermål, var en dikt. Genom ett ovanligt sammanstötande af olyckor, hade hennes far blifvit bragt från välmåga till armod. Dålig helsa ökade hans andra olyckor; och under några månader uppehöll hon honom genom att komponera musik för en af teatrarne. I ett ögonblick, då deras olyckor hade stigit till det yttersta, hände genom en af dessa slumpträffar, som oftare förekomma i det verkliga lifvet, än en ytlig betraktare tror, att deras följeslagare vid Trentonfallen mötte Emily, erfor af henne hvad som händt sedan deras sista möte, och följde henne till den torftiga boning, der hennes far låg på sin dödsbädd. Den sjukes sista ögonblick voro lugna och till och med glada; ty öfver honom lutade sig hans dotters och hennes förlofvades ansigten, och det tycktes vara hans tro att dön förstnämndas förbön skulle förvärfva honom en lycklig lott i det kommande lifvet. Omkring ett halft år efter Bertrands död förenades Emily med den vän, som så lyckligt kommit till hennes hjelp vid mer än ett tillfälle. De flyttade till ett vackert landtställe icke många mil från hufvudstaden, och här finner mannen som jag mötte på spektaklety, ehuru ännu alltid likgiltig för verldens omdöme, att den sanma lyckan icke består i att behaga hvar och en (hvilket menniskans stridiga natur ej en gång vill tillåta Skaparen att göra), utan först i att behaga sig sjelf i valet af en hustru, och sedan i att va nöjd med att behaga gitt eget samvete ooh henne. : Och hvilken bättre moml kan ni önska å en historia, sköna lady, än ddana? — —