Aftonbladet – 1 november 1849, sida 1

Faran af att vilja behaga alla. Af EPES SARGENT. (Från Engelskan). (Slut från gårdagsbladet(: Jag följde dem hem till värdshuset, genom en dal i jemnlöpande linea med klippan, hvilken var en säkrare om också mindre pittoresk väg, än den de hade gått. Denna i sig sjelf obetydliga händelse ledde till närmre bekantskap. De skulle dröja ännu en vecka vid fallen, och jag beslöt snart också i mitt sinne att äfven qvarblifva. Jag har alltid blickat tillbaka på denna vecka såsom den lyckligaste i mitt lif. Det var rörande att se den öfverensstämmelse som rådde mellan far och dotter. Han, en fullkomlig verldsman, älskade kappridningar och täflingar, men i sin dotters närvaro tycktes han undergå en total förvandling och betrakta henne såsom en högre varelse — ett helgon, hvars förbön mäktigt skulle tala för honom vid himlens domstol. Aldrig undslapp honom ett förhastadt eller profant ord i hennes närvaro. Det tycktes som om en så ren atmosfer omgaf henne, att ingen oren tanke kunde näras i den. Hennes skönhet var af det mest bestämda och felfria slag. Hvarje drag och hvarje del tycktes fullkomligen harmoniera med hennes inre egenskaper, och ljufheten, sanningen och klarheten af hennes moral. Alla de medel till kunskap, som penningar kunna förskaffa, hade slösats på henne, och bon hade ädelt betjenat sig af dem. Det har aldrig varit mig beskärdt att träffa så många sällsynta fullkomligheter och så stora själsförmMögenheter förenade med så mycken enkelhet och. anspråkslöshet, som hos henne Gåtan kunde, kanhända, lösas derigenom att hon, i följd af sin fars tvetydiga ställniug, hade sett nästan ingenting af verlden; och likväl: med hvilken makalös grace och värdighet uppförde hön sig icke i hvarje belägenhet! Huru fattiga och usla syntes icke konstens och modets reglor, jemförda med de ostuderade behagen i h enhes sanningsrika natur. Våra vandringar i de omgifvande pinie-allserna, våra fiskpartier,