Aftonbladet – 31 oktober 1849, sida 2

sade jag, som nu började att fatta några af egenheterna i min nya väns karakter. Han blickade på mig med ett uttryck af hastig öfverraskning, och svarade derpå: Ni afskyr känslosamhet, icke så? Min historia kan inte berättas den förutan, och således vill jag fortfara. Vi möttes första gången vid Trentonfallen, Emily och jag. Hon gick längs den smala gångstigen på klippan som reser sig högt öfver den brusande strömmen. Hennes far följde efter. Jag kom emot dem från motsatt rigtning. Då gångstigen krökte om hörnet af klippan blef den så smal, och djupet under så förfärligt, att Emily hastigt bleknade och svindlade. Jag svimmar — jag faller! ropade hon. Hennes far var några steg bakom henne. Vägen på hvilken hon stod var så smal och klippan uppöfver så lodrätt, att det var omöjligt för tvenne personer, som händelsevis möttes, att passera förbi hvarandra, utan den yttersta fara. Det syntes intet hopp om räddning för den unga qvinnan, och försöket att bistå henne var ytterst vådligt: Jag gaf mig likväl ej tid att öfverväga faran. Gripande med ena handen ett kalt klippstycke som sköt ut från den lodräta branten, kastade jag min fria arm omkring henne, just som hon; höll på att falla. Med stor svårighet bar jag henne tillbaka längs klipp-bröstvärnet, till en stor slät plan, bildad på en halfeirkellik afsats i klippan, som formar vattenfallens titaniska grund. En handfull vatten från floden återlifvade henne hastigt. Vi uppnåddes snart al hennes far som, i exstasen af sin tacksamhet för hennes räddning. bokstafligen kysste mina händer.