hotelser. Sedan hela huset ännu en gång blifvit bragt i uppror, gick ridåen upp till tredje akten och lugnet blef återställdt. Mrs Woods hänförande exekution af den sköna finalen, Ah! dont minglex, tycktes ögonblickligen utplåna minnet af det förra oväsendet. Applåden var allmän och mannen med kikaren deltog deri med synbar enthusiasm. Men snart bortdogo bifa lsyttringarne, ridåen föll — och parterrens innehafvare, som ej längre på scenen sågo något som kunde fästa deras uppmärksamhet, vände åter sina ögon till mannen med kikaren, och qvarblefvo på sina platser, uppenbarligen endast för att bevaka hans rörelser. Denna orubbliga person reste sig — drog på sina handskar, en sak som gick ganska långsamt — knäppte sim hvita syrtut ända upp till hakan, tog käppen under armen och lagade sig derpå till att gå ut. Men ett sällskap i en loge på andra raden fästade plötsligt hans uppmärksamhet. Han vänder om; drar ännu en gång fram den ominösa kikaren och håller den för sina ögon. Vid detta slutliga bevis på förakt för deras vilja, blefvo de stackars menniskorna på parterren nästan vilda af raseri, och en salfva af hvisslingar och skrik, som öfvergick alla de förra utbrotten i eftertryck och styrka, riktades emot den förolämpande parten. En hel minut fortsatte ban i trots af stojet sin beväpnade granskning. Derpå med en min som förrådde ingenting utom nyfikenhet i afseende på de personer ban bekikat, inlade han sakta kikaren i dess fordral, stoppade den i fickan, bugade sig behagfullt för gentlemännen på parterren, och aflägsnade