de förmå honom att nedlägga den — till och med icke de bedjande och förebrående blickar, snm en ung flicka, hvilken satt i en närgränsande bänk, sände honom. Kikarens handtag tycktes fastväxt vid hans hand, liksom glasen vid hans ögon. Just som oväsendet nått sia höjd, gick ridåen upp och mnsikens toner tilldrogo sig auditoriets uppmärksamhet. Mannen med kikaren intog lugnt sin plats, och parterrn följde missnöjdt och knotande hans exempel. Under tiden hade mrs Wood, såsom den vackra sömngångerskan, inträdt i Rodolphs rum, och börjat den klagande melodi, som hon sjunger i sömnen; allt blef på en gång lugnare och den andra akten slutade utan något afbrott. Som ridåen föll, vände sig parterren såsom en man för att se efter sin vän med kikaren. Han hade lagt den i sin ficka, i samma ögonblick han fann att intet försök gjordes att sätta sig emot dess begagnande; men nu då ban märkte, att man observerade honom, drog han åter fram den med den retsammaste köld och varsamhet, och sedan han väl torkat den med sin handske, lyftade han den långsamt, men säkert till sina ögon. Åter igen höjde sig en allmän hvissling från parterren, och återigen framhärdade det gensträfviga föremålet på samma sätt, och med samma påföljd. Förgäfves svor man och skakade sina knytnäfvar emot honom. Efter det prof som han redan gifvit på sin kämpastyrka, vågade ingen enda bland dem som fördömde hans envisa trotsande af modetyranniet hos mobben, att emot honom använda annat än vanmäktiga