ETT TBET en a MILITÄR-AFDELNING. (Insändt.) Ämne för en blifvande motion vid nästkommande riksdag. Dels såsom fristående för sig sjelf, dels i sammanhang med hvad i Aftonbladet N:s 87 och 213 förekommit om bildandet af allmänna skjutföreningar och skjutgillen, torde efterföljande artikel möjligen påkalla afseende. Ingen torde bestrida sanningen deraf, att Sverges stående här — ehuru förträfflig den än är eller anses vara — är otillräcklig, såsom ett tillförlitligt värn för rikets sjelfständighet. Detta förhållande föranledde äfven, redan 1812, inrättandet af allmänna beväringsmanskapet; ännu återstår dock den frågan att afgöra, huruvida den betryggande säkerheten uppnåddes genom förenämnde militärorganisation — åtminstone på den ståndpunkt den sig ännu befinner, och för hvars frångående benägenhet synes saknas? Härtill svarar jag för min del nej, och dertill ett trefallt nej: och anser att allt, som i motsatts härmed än må anföras, förvandlas till blott och bart ordsvammel, så framt man endast vill göra sig mödan, att, som sig bör och ärendet kräfver, granska förhållanderne. För att såsom soldat kunna uppfylla hvad i ty fall afses, m. a. o. vara fullt tjenstbar, erfordras: 1:o Nöjaktig kännedom om och bekantskap med geväret, synnerligast såsom skjutvapen !); 2:o Erforderlig dressur för att ögonblickligen, med lugn och ordning kunna verkställa taktikens fordringar; 3:o Förmågan att, med tillhjelp af enskild omtanka, kunna emotstå de fatiger och vedermödor af mångartad beskaffenhet, hvilka äro oskiljaktiga från krigareyrket, så snart dess verksamhetssfer sträcker sig utom exercisfältet. Ingen af dessa på en soldat ägande fordringer kan uppnås af beväringsmanskapet under närvarande förhållanden. De tolf dagar, hvilka en gång för alla, för hvarje beväringsyngling äro anslagne till bibringandet af hvad honom i egenskap af soldat erfordras, äro för ändamålet otillräcklige. Samma resultat skulle, efter min förmening, äfven uppstå, om öfningstiden blefve utsträckt till hvad, som blifvit ifrågaställdt eller till trettioen dagar på en gång, så framt förnyelse och vidare utveckling af öfningarne — ibland hvilka målskjutning i betydlig mån borde ingå — ej komme att äga rum under derpå följande 2:ne år. Ändamålet vinnes ej genom eny: blott för en gång mer eller mindre lång öfning, utan genom en successiv förnyelse deraf — om än en blott kortare tid hvarje gång. Det lilla, högst ofullständiga och komparsmässiga af soldatens åligganden, hvilket nu läres den i vapnens bruk o. s. v., helt och hållet okunnige beväringsynglingen, och hvaribland det vigtigaste, eller förvärfvandet af skjulfärdighet, icke det ringaste ingår eller kan ingå, är glömdt på samma gång uniformsjackan afdrages. Det enda som af öfningarne återstår, ir de dryga utgifter statsverket utan ringaste gagn får vidkännas för manskapets underhåll, beklädnad: o. s. v. samt den tunga och kostnad landtbruk och näringar genom beröfvad arbetskraft under tiden vederfaras. Ehuru föga dessa omständigheter böra tagas i beräkning, när de i ett stort och nationelt intresse åtföljas af ändamålsenlighet, så bör i så myceket större mån motsatsen inträffa, när denna till minsta skymt saknas, och förhållandet icke 1) Kulans försändande till målet fordrar för verkställigheten en grundlig och tillräcklig öfning. Angående gevärets med bajonetten användande som stickvapen, anser jag, att ett blindt framrusande, med geväret till anfall, är hvad som i denna del mest betyder. Detaljerne härvid höra till de snarast inlärda. Det åter, hvaruppå utförandet med åsyftad verkan mest beror, är på truppens tillbörliga ledning i förening med -dess moraliska mod; men i dessa afseenden är endast bataljfältet en tillförlitlig gradmätare. Då hertigen af Wellington motsatt sig bajonettfäktningens införande i engelska armöen, såsom, enligt dess åsigt, ledande till förlamande af bajonettanfallet — detta infanteriets coup-dåcisif — torde det icke vara förmätet att bekänna sig) till enahanda åsigter.