Aftonbladet – 30 oktober 1849, sida 3

— Kongl. sekreteraren S. Johnson har hos redaktionen begärt rum för följande af honom till justitiekanslersembetet ingifne skrifvelse: Till Justiliekanslersembetet! Sedan undertecknad blifvit på ett högst obehörigt sätt inblandad uti en rättegång, som fabriksidkaren V. Sjöberg vid kärmnersrättens 4:de afdelning anhängiggjort mot sin hustru, angående äktenskapsskillnad m. m. och ehuru detta mål är af beskaffenhet att ej öfligt varit, det allmän åklagare vid dylika fall ansett sig böra uppträda, inställde sig dock nu stadsfiskalen Lindborg och betedde sig genast mer som fabriksidkaren Sjöbergs betingade rättegångsbiträde än som en oväldig aktor. Sådant Lindborgs uppträdande b:kymrade mig dock föga; men då sagde stadsfiskal vid ett rättegångstillfälle tillåtit sig att inför domstöo!en söka stömpla mig som lösdrifvare och hotade att låta forsla mig ur staden, fann jag mig föranlåten att vid ett sednare rättegångstillfälle styrka så väl min anställning uti Kongl. Maj:ts och Rikets krigskollegium som äfven det förtroende jag af samtlige mine herrar förmän åtnjöt. Sålunda öfverbevist att mot mig hafva farit fram med en lögnaktig hätskhet, uppsteg Lindborg i synbarligen uppretad sinnesstämning inför domstolen och yttrade: Fast Johnson icke nu är lösdrifvare, så skall jag snart göra honom dertill och då jag härpå saktmodigt invändt: Säger herr Lindborg det ? utfor han vidare: Jag skall rensa samhället från en sådan äktenskapsdjefvu!. Om ock en dylik Lindborgs oförsynthet, — lika stort bevis på hans oförstånd som på hans oförmåga att vara lagens allmänna väktare, — kunde af mig enskildt förlåtas och föraktas, anser jag mig dock för det allmänna bästas skull böra densamma beifra. Då det enligt 46 regeringsformen ej är ens Konungen tillåtet någon förderfva eller förderfva låta och ej utan ransikning och dom någon svensk man från ort till annan förvisa, och då allmänt kändt är att herr justitiekanslern ifrigt förfäktar de civilisationens bemödanden som just gå ut på att förekomma lösdrifveriet och dess följder, måste man i sanning häpna öfver ofvanuppgifne samhällsfarliga satsers uttalande af en offentlig tjensteman som Lindborg, hvilken står under herr justitiekanslerns tillsyn. Att herr justitiekanslern högeligen ogillar sådant Lindborgs beteende måste jag visserligen förutsätta; men då det ej är tillräckligt för det allmänna bästa, att dylika tilltag i tysthet ogillas, anser jag det vara min oafvisliga pligt att härmed yrka det herr justitiekanslern ville i afseende på bemälde Lindborg vidtaga så kraftiga åtgärder, att han genast måtte urståndsättas att fortsätta sin förföljelse mot mig och varda skiljd från ett kall, som han så uppenbarligen visat sig vara ovärdig och hittills endast till allmän förargelse förvaltat. Stockholm den 26 Oktober 1849. S. Johnson. Lika lydande med den till justitiekanslersexpeditionen ingifne och derstädes förvarade originalskrift, betygar ex oflicio L. A. Ekmarck. — sov