Aftonbladet – 30 oktober 1849, sida 2

Me om .är på det rena med svaret huru man vill hafva densamma. Arfven de som strida för Ejdergränsen, hafva först nyligen börjat att undersöka sättet hvarpå de vilja hafva Slesvig förenadt med konungariket; och de häftigaste ibland dem, och som äro nära att beskylla oss som icke vilja bafva tyskt i Danmark, för brist på fosterlandssinne, inlåta sig naturligtvis alldeles icke derpå; de ropa endast hela Slesvig och betänka icke, att detta blott är ett ord, blott ett falskt namnvärde, derest förhållandet blifver sådant, att tyskheten får öfverhand i Slesvig. Den egentliga meningen hos de flesta är sannolikt likväl den, att de vilja bafva Slesvig i en alldeles fullständig förening med Danmark; men om det blifver fråga om medlen att uppnå den, då framträder samma förakt för de existerande förhållandena. Om ändock), säger en af dessa organer, alla Europas makter, den svensk-norska inräknad, förklara att Danmark endast har valet mellan ett deladt Slesvig och en lös förening med Slesvig, så skall Danmark dock icke gifva med sig, utan föra krig och föra det till sin sista blodsdroppe! — Heroiskt svaradt, i synnerhbet af dem, som sitta i Köpenhamn och skrifva tidningar: visserligen mindre statsklokt; men i alla fall ett svar, som man icke dagligen bör låta löpa ut från munnen, utan hellre gömma till dess det kan anses säkert, att det, för hvilket man vill drifva andra ut istriden: verkligen är någonting godt och icke en olycka, ett oafvisligt behof för folket och icke ett tillfälligt parti-fältrop. För att fullkomligt reda hela denna fråga är en fullständig pröfning deraf visserligen nödvändig; men en sådan kan icke finna rum i ett veckoblad och förf. hänvisar alltså till en liten skrift om Slesvigs delning som han förut utgifvit. Deremot torde det myckna som man påträffar både i pressen och i dagliga umgänget, gifva anledning till att bär beröra åtskilliga enkla punkter i denna sak. Uti denna artikel skole vi inskränka oss att bebandla hvad som närmast angår densammas eget väsende; i ett följande nummer komma vi då möjligen att betrakta de hinder, som yttre förhållanden kunna framställa. Såsom något märkligt i diskussionerna om Slesvigs delning gör den tonen sig gällande: att icke endast den äldre skolans anhängare vilja ett danskt rike till Eidern eller Elben, utan att detta nästan i ännu högre grad är tillfället med åtskillige, hvilka sjelfve anse sig såsom ordförare för demokratien. Desse måste ju likväl vilja bygga staten på folket; men huru kunna de då vilja upptaga annat än det danska folket inom den danska statens gränser? Svara de bärtill, att man icke skall se på theoretiska sattser, utan på folkens, på de lefvande menniskornas önskningar och vilja, sä äro de lika inkonseqventa; ty ingen kan på allvar påstå, att hvarken Sydslesvigarne eller Holsteinarne önska utgöra en från Tyskland åtskiljd stat med Danmark. Dessa så kallade demokrater kunna således knappast stödja sig på annat än absolutismensprincip; och det är mycket konsegvent, då så många af dem likväl vilja häfda Ungrarnes och Italienarnes rätt att lösgöra sig från Österrike. Icke endast i oöfverensstämmelse, utan rent af i strid med sig sjelf, komma framdeles de, scm så ofta hafva segt, att man skall höra det Slesvigska folketb, och hvad som deraf äfven måste blifva en följd, det Holsteinska folket, förrän man besluter öfver deras öde. Dessa folk hafva ju likväl nu temligt förklarat sig; men det går med dem som vilja höra dessa folk, liksom med vår gamla regering, som alltid ville höra de trogna provincialständerna; hon hörde dem väl, men utan att taga notis af hvad hon hörde. . Andra som äfven hafva vidhållit folkens eviga och oförgängliga rättigheter, hafva dock icke gått så långt, att de vilja höra det Slesvigska folket, men de hafva för egen räkning försäkrat att detta folk, med hvilket de äro i den närmaste bekantskap, icke på något sätt vill delas. Förf. har förut haft tillfälle att framställa det grundfalska i det myckna ordandet om ,Slesvigska folket. Det finnes intet sådant: det finnes icke tre folk på den halfö, som går från Skagern till Elben; der äro blott två, ett danskt och ett tyskt; verlden känner icke något tredje, som håller till midt emellan dessa två. Deremot äro några innebyggare af den landsträcka, som kallas Slesvig, tyska och några äro danska; det är, alltså måste dessa danskar och tyskar, som äro så nära anförvanter också älska hvarandra så högt, att det skulle vara grymt :emot dessa individer att bryta det provinciella bandet, som förenar dem, och bringa dem under den högre enheten, i hvilken de böra komma. Vi skole nu icke undersöka den frågan, om staten skall göra en brytning uti sitt skick för att lämpa sig efter provinciella känslor, cch om sådant skul!e vara till verkligt gagn för vederbörande provins sjelf. Men månne det anförda faktum är rigtigt? Månne det verkligen är så, att de tyske och danske i Stesvig älska I varandra så bögt, att de, såsom en tidning yttrat, under inga omständigheter vilja delas? — Efter orden taget, är detta måhända sannt; ja det är måhända till och med sannt, att, derest man före krigets utbrott hade frågat hvar serskild Slesvigare, så hade de flesta svarat, att de ville vara Slesvigare: i det hufvudsakligaste af samma drift, som mången Seländare på en likadan fråga skulle svara, att ban vill vara Seländare. Men nu, efter kriget, loch sedan hvar och en Slesvigare fått begrepp om en motsatts mellan dansk och tysk, sedan alla dessa ömsesidiga misshandlingar, sanna och diktade, bafva egt rum: månne då den kärleken mellan danska cch tyska Siesvigare ännu skulle vara så stark, att de absolut vilja hafva allt gemensamt. Det syres icke så vara, efter allt hvad man ser och hör. .Slesvigarne hafva ju nu haft till en del tillfälle att faktiskt förklara sig; ty en förklaring genom egentlig omröstning med förbindande verkan för hela Slesvig år ju naturligtvis en omöjlighet; och det låter Jikväl onekligt, som om de tyska Slesvigarne kände sig -Idragna till Tyskland och de danska till Danmark; ja, det ser nästan ut som vore ingenting annat q:ar af deras vänskap och frändskap än det, som erinrar lom det gamla ordspråket, att för frände är frände värst. Märkligt är för öfrigt, att såväl de, hvilka vilja Eidergränsen, som de, hvilka vilja en hel stat intill lElben, synas anse sig sjelfva såsom fredens apostlar och deremot beskylla dem, hvilka vilja er delning, en skiljsmessa mellan tyskt och danskt, för oförsonlighet. Tror man då verkligen, att vägen till försoning med MHolsteinarne och Eyd-Slesvigarne är att intvinga dem i en gemensam stat med Danmark? Det synes likväl tydligen, att ingen känsla är så -Istark hos dem, som den, att de icke vilja hafva något gemensamt med 0ss. Detta är deras egentliga hufyugföremål, ech anslutningen till Tyskland är rästan mera ett medel bärför, än den sjelf är än demål. Att det så ör, framstår tydligt utaf alla deras organer: det egentliga themat för hvarje artikel lär arehet cch bitterhet mot Danmark, och kärlek till