har befallt ett och den andra ett annat. Än skulle ni ha det och än det; jag som skött er i så många år förstod ingenting kantänka. Skrik och väsen och gräl har varit daglig spis. Och så bekymrad har jag varit att jag ej kunnat ta i tu med dem., Allt det der har jag Gud vare lof ingen aning om. Nej, det är då åtminstone väl, sade gumman undergifvet, xmen Herre Gud hvad skall dat bli af oss nu! tillade hon bedröfvad. Här går lagmannen dagligen och bafaller och förbjuder, och talar om att han är er förmyndare, och alla de andra sedan! Skola vi lefva på det här sättet hela vårt lif? Nå nå, det är det sammapv, slöt hon i nedstämd ton. Ni får väl se allt det der, stackars barn, när ni riktigt kommit er för igen. Ni har ej aning om hur mycket folk här nu är, och huru de husera.n Var ej bedröfvad för det, kära Saran, sade Cecilia med .ett matt leende. Det skall snart bli ett slut derpå. Nu då med Walfrid all min sällhet är borta, tillade hon med darrande röst, så behöfver jag endast ro. Den rikedom som tillskyndat mig så mycken sorg och så många obehag — skall jag bli ganska glad att se mig befriad ifrån. Med utsträcta händer skall jag tillbjuda dem. den, och sedan Sara, sedan skola vi. väl få frid åtminstone., vAck, ja! Det är just hvad jag länge tinkt! utropade Sara lifligt. Nog voro vi bra mycket lyckligare före den stora lyckan. Men ser du först, vill jag härifrån på en tidp, återtog Cecilia. Jag kan ej se dessa träd, dessa blommor utan att tusende ljulfva -och lyckliga minnen, af hvad som aldrig mer skall återkomma, såra mitt hjerta. Öfverallt möter mig Walfrids drag, hans kära röst, oc. för att finna något sällt och godt deri fordras det att tidens helande hand döfvat den första smärtan. Således skall jag af denna afundade rikedom be