Aftonbladet – 27 oktober 1849, sida 2

Då har det olyckliga barnet sagt något som du missförstått Jag vet bäst, jag, hur ängsladt detta hjerta är., Jag vet det äfven, svarade Cecilia allvarsamt. ,Det samtal tant och han hade här för en stund sedan behöfver ingen förklaring. Assessorskan satt som slagen af åskan. Det fanns ej något ord att tillägga. Cecilia såg hennes förvirring och återtog: Vi skola ej tala mer derom, min bästa tant. En mors omsorger för sitt barn äro så naturliga och förlåtliga, att jag ej vill säga ett enda tadlande ord derom. Men lika naturligt är äfven mitt beslut att ej dela dessa ömma omsorger. Ack! Jag ser nog att baron vunnit sitt måll utropade den hufvudyra frun med en tragisk gest, på detta sätt gripande i luften ett afledande medel. Kom, min goda tant. Eugenie väntar oss säkert. Jag är en ganska försumlig värdinnan, och med en otvungen rörelse bjöd hon assessorskan sin arm och vandrade hemåt. Under vägen letade den olyckliga frun fåfängt i sitt hufvud efter något sättatt komma ur den snara, hvari hon sjelf trasslat in sig. Men ständigt strandade de planer hon uppgjorde emot den hårda verkligheten, att Cecilia sjelf hört hur hon skoningslöst gjort en målning af sin egen son och hans ställning, den bon godvilligt erkänt. Dagen förflöt under ett pinsamt tvång och förlågna bemödanden att låtsa som om ingenting förefallit. Lagmannen och ryttmästaren anade dock hela förhållandet, som tydligt uppenbarade sig i deras belåtna ansigten. Den gamla baronen hade förklarat att ej hans tid tillät honom invänta sin gamla vän professorns återkomst. Fan måste resa ännu samma afton. Cecilia beklagade att hennes dosterfar shulle gå miste om ett så kärt besök, men sökte ej på något sätt att ändra det hastiga beslutet. Assessorskan framkastade äfven några ord om en snar affärd, och Cecilia kände sig helt tätt