Aftonbladet – 27 oktober 1849, sida 2

— sönderslitande stämma, i det hon hastigt resie sig upp, gick några steg framåt, sträckte ut armarna och sjönk derpå sanslös ned på golfvet. I den allmänna uppståndelsen stoppade lagmannen brefvet i sm ficka, tog den känslolösa Cecilia på sina armar och bar henne ini hennes rum. Sedan han kallat Sara till hennes hjelp, återvände han skyndsamt till de öfriga som fåfängt letat efter det gåtlika brefvet. Det måtte ligga något förskräckligt under detta, sade han skakande på hufvudet, i det han beqvämt satte sig ned i en ländstol vid fönstret och vecklade långsamt upp det styfva papperet. Svart lack! Hum, hum Nå låt oss då höra en gång, om du behagarp, afbröt assessorskan, med feberaktig otålighet framsträckande sitt hufvud öfver hans axel. Lagmannen endast nickade, och läste tyst för sig sjelf under tiden. Han Jade det slutligen ifrån sig och sade med en dyster och bedröfvad min: ja mina vänner. Det var ett hårdt och oväntadt slag detta; vår aktningsvärda vän L. är icke mer. ,Professorn! utropzde Eugenie och hennes man på en gång. Ja, en högst egen händelse, återtog lagmannen i det han med en högtidlig åtbörd lade sin feta hand på det öppna brefvet. Han har, som skrifves här af en en prest på halländska kusten, hos hvilken han bott någon tid, för silt nöjes skull gilvit sig ut i öppna sjön en qväll på en helt liten båt med några fiskare, och allesammans ha omkommit. Ett par af liken ha återfunnits men professorns var ej deribland. Så der oförberedt kommer döden öfver 0ss, tillade lagmannen som sens moral, i det han med en lätt suck steg upp ur ländstolen. Assessorskan lät höra åtskilliga kraftiga klagoskri under det hon föll nedi gungstolen, och Eugevie kastade sig till sin! mans bröst med näsduken för ögoren. 1 Cecilias kammare lågo Sara och Stylin gråtvnde på knä vid sin unga matmors säng. (Forts. följer.)